I en sal på lasarettet...
5 September 2007
I torsdags kväll vårdade jag en kvinna med hyperemisis, omåttliga kräkningar under graviditet. Natten till måndagen delade jag rum med henne. Livet förändrar sig fort och från att ena dagen ha varit sjuksköterska, fick jag andra dagen känna på hur det är att vara patient. Jag har länge väntat på en tid för titthålsoperation och i måndags var det äntligen dags. Jag blev patient på min egen avdelning och en märkligare känsla än den, får man nog leta efter. Det kändes konstigt att plötsligt vara tvungen att be om hjälp. Att ringa på den där orangea knappen. Helt plötsligt hade intimiteten inga gränser och blodiga bindor och ett naket underliv, blev plötsligt vardag. Konstigt nog kändes det helt naturligt. Jag hade föreställt mig att det skulle kännas pinsamt att visa upp sin "rätta" sida. Den sidan som man kanske inte visar på jobbet. Osminkad och rufsig i håret och yrvaken och dåsig. Det kändes bara betryggande att känna de som tog hand om mig. Jag vet ju vad de kan och vilken kompetens de har.
Något som slog mig var den stora klyftan mellan sjuksköterska och patient. Som syster visar man en trygg och stabil sida. En omvårdande och omsorgsfylld person som gör det mesta för att patienten ska ha det så bra som möjligt. Jag känner mig trygg i det jag gör och lugnar patienterna och säger att allt kommer att gå bra. Men var tog den trygga individen vägen? Jag låg ju där som en liten rädd fågelunge på operationsbordet och visste varken ut eller in. Alla mina kloka och lugnande ord var som bortblåsta och Anna som sjuksköterska hade gett sig av och ersatts av Anna som patient. En upplevelse som alla inom vården borde få uppleva. Att bli så där liten som bara en patient kan bli. Att få känna hur det är på den där andra sidan. Det är nog viktigt att få vara just BARA patient när man själv blir sjuk. Att våga släppa den där rollen och ge sig hän och låta andra ta hand om en. Att för en gång skull inte vara så där duktig...
En erfarenhet rikare blev jag också när jag efter operationen inte kunde kissa. Alla sa till mig att dricka, så jag drack. Och jag drack och drack... Ett par liter. Men lik förbaskat kunde jag inte kissa. Inte ens med vattenkranen rinnandes framför mig. Men ingen sa till mig att man kunde dricka FÖR mycket. Det var precis det jag gjorde. Jag drack så mycket att urinblåsan tänjdes ut till max för att sedan inte kunna dra ihop sig. Tydligen kan även antidepressiva skapa problem med urinblåsan efter en operation. Så när jag inte kunde kissa, fick jag bli tappad på urin. Något som inte var så farligt som jag tidigare trott. Efter tappningen kunde jag ändå inte kissa och då fanns det inte mer att göra än att sätta en kateter. Därför fick jag stanna över natten och det var verkligen inte planerat. Men i går morse hade blåsan hämtat sig och efter frukost kunde jag krysta fram de sista dropparna. Aldrig tidigare har jag varit så glad över att kunna kissa! Det känns skönt att ha upplevt vården även på insidan och att kunna säga till sina patienter; Jag vet hur du känner! (och faktiskt mena det!)
I dag känner jag mig lite piggare. Jag har fortfarande ont och jag går som en gammal tant, minst! Min och Melvins vanliga runda tog idag en kvart längre tid att gå. Han vände sig om flera gånger för att se så jag fortfarande hängde med. Det bästa med att vara lite sjuk är att man kan ta sig en liten lur utan att ha dåligt samvete:) Så det ska jag göra nu!
Ha en skön eftermiddag. Kram
Matte och Melle