Sorg
Fredag 4 September 2009, kl. 18.04.

Onsdagens glädje över Ann-Kristins och min debut på valpkursen grusades i går av ytterligare försämring av mammas tillstånd. Hon var så trött så hon knappt orkade hålla sig vaken och därför beslutade man sig för att skicka in henne till Lund igen. Trots hennes dåliga skick, lyste hon upp när jag kom. Jag grät och hon tröstade mig. Det kändes skönt att vara liten i mammas famn. Det brukar ju vara tvärt om. Hon blev inlagd på MAVA igen och även denna gången vägrade hon behandling. Hon hade fått ytterligare en infektion och hennes saturation låg på runt 50. Koldioxidvärdena i blodet, för er som jobbar inom sjukvården var de över 9, var väldigt höga så det var inte konstigt att hon knappt orkade hålla sig vaken. Jag stannade hos henne tills hon hade somnat i går och tog bussen hem vid kvart i tio. Hemma väntade husse och hundarna och deras kramar var precis vad jag behövde just då.

När klockan var runt midnatt ringde läkaren hem till oss. Han frågade mig hur vi ställde oss till ytterligare behandling av mamma. Om vi ville kunde de tvångsmedicinera henne och därmed lägga henne i respirator som hon egentligen behövde. Han sa samtidigt att hon antagligen inte skulle klara sig utan den när hon väl hade hamnat där. Jag och min bror Johan hade redan innan detta samtalet bestämt oss för att inte utsätta mamma för detta. Vi vill att hon ska få ett lugnt och värdigt slut. Läkaren tyckte vi tog ett klokt beslut och ansåg att vi gjorde rätt. För mig känns det inhumant att tvångsvårda mamma med tanke på hennes psykiska tillstånd samtidigt som det också inte leder någon vart. Man skulle bara förlänga hennes lidande. Med bultande hjärtan och svåra tankar somnade husse och jag till slut och vaknade med lättade hjärtan över att de inte hade kontaktat oss mer under natten. Det innebar ju att mamma inte hade blivit ännu sämre.

När jag kom till mamma i dag låg hon och sov på sängen. Jag hade med mig sega sockerbitar som hon älskar och lite coca cola. Hon orkade knappt öppna ögonen men viskade:
- Är det du Anna? 
- Ja, mamma, det är jag. Jag har med mig lite saker till dig. Jag har köpt sockerbitar till dig.
- Sockerbitar!!! Åh vad glad jag blir!
Hela hennes ansikte lyste upp och när hon satte sig upp i sängen gav jag henne en liten svart nalla som jag hade köpt till henne. Hon blev glad och lade den till bröstet. Den låg hon senare och kramade medan hon sov.

I dag ansåg man att det inte fanns något mer de kunde göra för mamma. Hon skulle ha det bättre hemma på Björkvik och få den omvårdnad hon behövde där. Hon är fortfarande i dåligt skick och läkaren jag pratade med innan mamma blev utskriven tyckte det var ett mirakel att hon fortfarande levde. Ett ännu större mirakel var att hon trots sina dåliga värden orkade vara uppe och gå.

Det känns tungt och jobbigt och jag har en känsla av tomhet och vanmakt inom mig. Jag önskar så det fanns något som kunde hjälpa henne...
Det är med glatt hjärta jag inser att det nu är helg och att husse kommer att vara hemma hos mig. Mamma är en kämpe och kanske klarar hon av även denna persen. Vi fortsätter att hoppas och gläds åt att hon åtminstone inte verkar särskilt plågad av sitt dåliga tillstånd. Jag älskar dig mamma!   

Tack Carola för att du ville hjälpa oss med hundarna. Det betyder mer än du kan ana.

Ha nu en riktigt skön helg och var rädda om varandra. Många varma kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin