Ann-Kristins första "skoldag"
Torsdag 3 September 2009, kl. 10.33

I går kväll var det då dags för Ann-Kristins första "skoldag". Den som var mest nervös var nog jag. Hon hade ju ingen aning om vad som väntade. fVäskan var packad med leksak, godis, koppel och vaccinationsintyg. Annas Magnus var snäll att skjutsade oss eftersom husse inte kunde sluta tidigare från jobbet. Vi var i god tid och möttes av några andra förväntansfulla hussar och mattar och deras små ögonstenar. Jag gick fram till några kvinnor som stod och pratade och presenterade mig och sa vad jag hette.
- Ann-Kristin, sa den ena kvinnan när jag sträckte fram handen.
- Vad heter din hund, frågade hon sedan.
- Ja, sa jag och skrattade lite för mig själv. Hon heter Ann-Kristin hon med!
Kvinnan skrattade.
- Det var ett ovanligt hundnamn! Vad fin hon är.

Hundraserna var väldigt blandade och likaså åldrarna. Den minsta var bara tolv veckor och den äldsta runt sju månader. Där fanns en Amstaff och en Springer Spaniel, en Jack Russel och en schäfer och flera andra raser som jag inte ens hade hört talas om. Vi var runt tretton stycken, alla med olika syften med kursen. Den vanligaste orsaken verkade vara den sociala träningen för hunden. Likaså att lära sig lite vardagslydnad och få lite tips och idéer.

Ann-Kristin var lite nervös men samtidigt glad. Vi hälsade inte på några hundar utan lät dem bara passera. Vi började passet med inskrivning och lite information medan hundarna satt i bilen och väntade. Eftersom vi inte hade någon fick Ann-Kristin sitta i sin bur. Hennes alltid så viftande svans, vi brukar kalla henne för elvispen, slog mot burtaket och de andra tittade lite fundersamt och undrade vad hon gjorde. När teorin var färdig var det dags att gå ut och göra den första övningen. Då var plötsligt Ann-Kristin så rädd att hon inte vågade gå ur buren. Hon satt där säkert i fem minuter innan hon vågade sätta fram nosen. Vi gick ut och gjorde den första övningen som var ögonkontakt med hunden. De flesta valparna hade lite svårt för att koppla av, likaså Ann-Kristin. Efter ett tag gick det bättre och vi kunde träna våra hundar. Instruktören gick runt och gav oss råd och pratade med var och en av oss. En jättetrevlig tjej med många års erfarenhet. Ann-Kristin skötte sig fint och gav mig den ögonkontakten som jag sökte (vi hade ju redan tränat hemma). När det var dags att åka hem fick vi skjuts av ett trevligt medelålders par som bodde i närheten av oss. De hade en Golden och det var deras första hund.  Väl hemma somnade Ann-Kristin som en stock på sin filt i soffan efter tusen och åter tusen intryck under passet. Det var en lyckad kväll och den nervositeten som jag kände tidigare hade så sakta försvunnit. Nu ser vi fram emot nästa träningspass och då får vi hoppas att den lilla prinsessan inte är lika rädd.

Nog om hundkursen. I dag ska jag träffa försäkringskassan, min chef och min läkare. Om hundkursen kändes nervös, så är det inget emot vad detta känns. Det är en prövning att sitta och vara huvudperson och försöka förklara hur jag mår och hur jag har det. Det är mins sagt ett utsatt läge. Min läkare kommer att sjukskriva mig ytterligare ett par månader och det är bara att hoppas att försäkringskassan förstår varför. Fortsättning följer...

Nu har jag skrivit nog för i dag. Jag ska inte trötta era ögon mer än jag redan har gjort. Ha en riktigt skön torsdag. Kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin