Ångestladdad träning
5 November 2007
Jag har tränat idag. Det känns i varenda
led och varenda muskel. Jag hade faktiskt ångest innan jag skulle dit idag. Inte
bara oro, utan ångest. Jag försökte komma på mer än hundra anledningar till
varför jag inte kunde träna just idag. Men faktum är att jag inte kom fram till
en enda godtagbar anledning. Jag vet ju att det är allvar nu och jag kan inte
komma undan. Jag måste, måste, måste... Det finns inga genvägar till ett lättare
liv och jag tror inte heller någon har påstått att det är lätt att gå ner i
vikt. Tänkte att det kanske skulle kännas bättre när jag väl var där. Men ack
vad jag bedrog mig. Efter halva tiden insåg jag att det inte skulle gå. Efter
några ronder på stepupbrädan stegrades ångesten och precis som vanligt trodde
jag att jag höll på att bli galen. Jag tog en liten paus, andades igenom paniken
och tänkte tanken flera gånger:
"Det är inte värt det!"
Men tjurig som jag är fortsatte jag. Kände mig som en elefant när jag fortsatte
med några klumpiga upphopp. "Snart slut", tänkte jag. Bara lite till. Och
så lite situps med en medicinboll bakom huvudet." Nu dör jag" , tänkte jag, men
fortsatte envist.
"Snart kommer du att känna längtan efter att träna", sa sjukgymnasten och jag
tänkte i mitt stilla sinne:
"Aldrig i livet att jag kommer att längta efter detta helvete!"
Men som med allting annat finns det ett slut och när slutet kom idag, kändes det
som en ren befrielse. Återigen inser jag att jag faktiskt klarade det. Eller hur
pappa; är det inte så vi brukar säga? Nu sitter jag här och mår ganska bra, jag
känner mig nöjd och glad över att jag inte slutade när det var som jobbigast.
Men jag inser att jag aldrig kommer att bli en sådan som längtar efter att
träna. Det är ett ont måste:)
Jag fick en jättefin beskrivning om Carolines hund Hugo som jag lovade att lägga ut på sidan. Men Caroline, mailet raderades i all hast, och för er som vill läsa mer om söta Hugo kan kika här.
Ha en skön måndagskväll. Kram
Matte och Melle