Förberedelser inför advent
Torsdag 23 November 2007
Det börjar närma sig advent. Om drygt en vecka kommer det att lysa i de flesta fönster. I år har jag inhandlat ett nytt slags ris med små lampor i. Tror det blir fint. I dag har jag städat och donat i köket. Alla skåp är avtorkade och rensade. Alla vin-, öl-, snaps- och champagneglas är diskade. Det är en speciell känsla när allt är rent. Man tassar nästan på tå för att inte skita ner igen. Jag älskar att förbereda. Man har liksom allt framför sig. Som ni säkert vet vid det här laget är advent min allra bästa tid på året. De flesta saknar ljuset och många blir deprimerade vid denna tiden. För mig är det precis tvärtom. Jag älskar mörkret och jag mår som bäst på hösten. Kanske för att kraven är mindre då. Det är inte så många måsten som på sommarhalvåret. Man får lov att sitta inne under filten och titta på en film utan att få dåligt samvete. I morgon blir resten av fönsterna putsade och tro det eller ej, men jag ser fram emot det.
För fyra veckor sedan började jag träna. Jag kom till en gräns där jag kände att det inte går längre. Att leva med fyrtio kilos övervikt är betungande på flera vis. Inte minst psykiskt. Kanske skulle man tro att den fysiska biten skulle vara jobbigast och det är den kanske för många. Men jag står inte ut med att varje dag se mig i spegeln och vara missnöjd med det jag ser. Jag hade inbillat mig själv att jag inte kunde göra situps. Jag har ju ont i ryggen. Och att jag skulle studsa upp och ner för en stepupbräda, var helt otänkbart. Att jag dessutom skulle jogga kändes ännu mer avlägset. Men ack vad man kan inbilla sig. Jag klarade ju att göra allt detta. Men det var förstås för jävligt. Det visade sig att jag gjort situps helt fel under hela mitt liv. Inte konstigt att jag fick ont i ryggen. Nu går allt lite lättare. Kanske för att jag har minskat sex kilo eller kanske rent av för att jag har fått lite bättre kondis. Gudarna ska veta att det inte är lätt att minska i vikt, men det går och det får helt enkelt ta den tid det tar.
Var rädda om varandra. Kramar
Matte och Melle