31 år klokare
11 November 2007
Okey, då var man 31. Hm...gammalt för en
tvååring, ungt för en åttioåring och ganska okey för mig. När man fyller år ser
man av någon anledning tillbaka på det gångna året och man gör på något vis en
summering. Mitt år har sett ut ungefär så här:
För nästan precis ett år sedan slutade jag med trädgårdsrehabiliteringen i
Alnarp. Ett bra projekt och ett förträffligt ställe att vila en sliten själ på.
Men tiden känns ändå inte så tillfredsställande att tänka tillbaka på eftersom
den bestod av mycket ångest. Sedan började jag på nytt arbetsträna på
demensboendet och det kändes nästan lite som att börja jobba igen. Det kändes så
skönt att vara behövd. Att det fanns en mening med att gå upp på morgonen. Även
om jag bara arbetstränade kändes det som om jag gjorde lite nytta. Det bästa var
nog ändå mina fina arbetskamrater och de saknar jag nu när jag har slutat där.
Framåt våren började jag känna mig bättre och bättre. Mer stabil och starkare
under en längre tid. Jag började känna en längtan efter att få börja jobba på
sjukhuset igen och i tidig vår började jag så smått leta efter ett nytt ställe
att arbetsträna på. I april fick jag napp på Kvinnokliniken och jag minns
fortfarande första dagen när jag skulle träffa avdelningsföreståndaren. Jag
hittade ingen parkering och trots att jag var ute i god tid (som jag alltid är)
kom jag en kvart försenad. "Bra start" tänkte jag och gick med skamsen blick in
på avdelningen. Men jag blev inte halshuggen och inte utskälld heller. Allt blev
ju jättebra och en månad senare började jag på KK. Ett jättestort steg, det
största sedan jag blev sjuk. Första tiden var både jobbig och tuff.
Självförtroendet var dåligt och rädslan att göra fel var stor. Men det var
roligt och det var nog därför jag ändå beslutade mig för att fortsätta. Sen kom sommaren. Vi renoverade altanen och hade en
lugn och stilla semester. Därefter fortsatte arbetsträningen på KK. Det började
kännas bättre och självförtroendet ökade. Det visade sig ju att jag kunde mer än
jag trodde. Sedan kom äntligen hösten. Och här befinner jag mig nu. Jag är trygg
på jobbet och tro det eller ej, men jag börjar känna mig som en "riktig"
sjuksköterska. Det är nu snart ett och ett halvt år sedan jag var inlagd sist
och förhoppningsvis var 2006 det sista året. Kanske behöver jag inte återvända
dit igen.
I dag har jag åter varit och tränat.
Träffade en tjej som för övrigt också hette Anna som blev en stor
inspirationskälla för mig. Hon hade som mest vägt 120 kg och hade nu gått ner 55
kg. Det kändes så skönt att se att det faktiskt går. Man behöver se det själv,
inte bara höra om det eller se det på teve. Hon fick mig på så gott humör och
det kändes som om vi hade känt varandra länge. Vi förstod ju varandra så väl. Vi
bytte nummer och förhoppningsvis hörs vi igen.
Jag är full av energi och idag kommer jag att ägna mig åt städ och tvätt och en
härlig promenad med Melle i höstsolen. Kanske kan jag lura med mig husse med:)
Ha en fortsatt bra vecka. Kramar
Matte och Melle