Att välja fel
Fredag 20 November 2009, kl. 16.05

Jag var lite lat i dag. När jag har varit i Malmö brukar jag alltid gå från stationen och hem, men i dag tog jag bussen. Det visade sig att jag skulle bli en erfarenhet rikare.
Det satt två halvt berusade män i busskuren. En med en tetra vin framför sig och en med en öl i handen. Den ena av dem pratade med tre stycken killar som gick andra året på snickarprogrammet (det heter nog inte så va?). Jag kunde inte undvika att höra vad de pratade om, eller snarare vad mannen pratade om och killarna svarade honom.
- Ni har hela livet framför er killar. Gör inte som jag. Kasta inte bort livet.
- Nä, det ska vi inte göra, sa de lite försiktigt.
- Jag har varit bilmekaniker, men nu har jag inget körkort. Det har jag blivit av med.
- Okey, svarade killarna.
- Jag är både morfar och farfar, men jag får inte träffa mina barnbarn. Gör inte som jag killar, kasta inte bort livet.
- Nä, det ska vi inte göra, fortsatte de.
- Se på mig, här sitter jag nu och dricker vin mitt på dagen. Han är smart (han pekade på sin kompis) men jag är dum i huvudet (han pekade på sitt huvud och skrattade).  Ni har hela livet framför er. Kasta inte bort livet killar.

Han ältade samma sak om och om igen. Han lät inte ledsen, han bara konstaterade hur hans liv var och han ville övertyga killarna om att inte välja fel som han gjorde. Det var en trevlig man och killarna var lika trevliga. Man skulle kunna tänka sig att ett gäng tonårskillar annars hade skrattat åt honom eller inte svarat på hans frågor, men de var snälla och lyssnade till vad han hade att säga.
Det var sorgligt att höra hans historia. Det gjorde ont och jag undrade vad det var som hade gjort att han hade hamnat där i en busskur i Kävlinge sörplandes på sitt vin. Jag kände tacksamhet över att få ha det så bra som jag har det. Visst är ångesten plågsam och visst gör själen ont, men jag har människor jag älskar runt om kring mig. Jag behöver inte dricka vin för att stilla min oro. Den här mannen hade sannolikt ångest han med. Konstigt vore det annars.
Jag hoppade sedan på bussen och promenerade den sista biten hem. Jag längtade efter hundarna och såg fram emot deras ivriga pussande och kramande när jag skulle öppna dörren. Mannen kanske inte ens hade en dörr att gå in igenom och han var så gott som ensam. I dag var jag lite extra tacksam när hundarna mötte mig och hoppade upp i famnen på mig. Livet ter sig olika för oss människor. Jag är glad att mitt blev som det blev, trots mina bekymmer och besvär. Jag har ju så mycket att leva för och det är bl a tack vare er ( ni vet vilka ni är) som gör livet så värt att leva. 

Nu åker vi till Småland över helgen. Vi hörs igen om ett par dagar. Många kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin