Skäggiga damen
Måndag 9 November 2009, kl. 17.30

Som jag berättade i går skulle jag till tandläkaren i dag. Eller rättare sagt tandhygienisten. Jag förväntade mig kritik för att jag hade slarvat med plackersen, men den kom inte. Jag hade inte så mycket tandsten som jag trodde. Jag frågade henne om jag hade några snusskador och då visade hon mig i en spegel att tandköttet var lite veckat, men att det annars såg bra ut. När hon tog fram den där spegeln såg jag något förfärligt. Jag hade ett grått och ganska långt skäggstrå under hakan. Det var mest det jag kunde fokusera på, tandköttet såg jag i andra hand.

- Tänk om hon såg det, tänkte jag förskräckt. Den där starka tandläkarbelysningen framställer ju inte ens bästa sidor i ansiktet precis. ALLT syns i den. Mamma fick "skägg" (ja, det är ju faktiskt skäggstrån) ganska tidigt har hon berättat. Jag antar att även hårväxt är ärftligt. Jag har sett det tidigare på mig också, men jag trodde att jag hade lyckats plocka bort dem. Att få skägg är ett tecken på att man börjar bli äldre och jag är väl egentligen ledsen för det. Det känns ganska behagligt och jag önskar inte att jag var tjugo år igen som vissa behagar. MEN alla de där tecknen på att man håller på att bli äldre är ju inte så trevliga. De gråa hårstråna går lätta att dölja med lite toning, men hur döljer man skäggväxt utan att gå till en salong och betala dyra pengar. Nja, det är nog svårt. Det är pincetten som gäller i fortsättningen för att undvika pinsamma situationer som denna.

I dag när jag var ute och gick med hundarna, mötte jag en kille i min egen ålder som rökte pipa. Jag tänkte genast att det är väldigt sällan man ser någon röka just pipa i dag. Framförallt inte ungdomar. Jag tänker mig mest gamla gubbar med en pipa i mungipan, men inte en ung kille. Det såg ganska roligt ut när han gick där och puffade. Men har jag inte rätt, det är väl sällan man ser det?

Nu är det måndag kväll och om en stund ska jag sätta in kåldolmar i ugnen. Det var det bästa mamma visste. Hon älskade dem. Även det har gått i arv. Jag har gjort dem själv en gång och det gör jag aldrig om igen. Det blev bara pannkaka av allt och till slut blev det kålpudding av det hela. Kålen lossnade från köttet trots att jag hade satt i tandpetare. Numer blir det "Dafgårds" och de smakar minst lika bra som hemgjorda. Nåja, nästan i alla fall.

Ha en riktigt skön måndagskväll och var rädda om varandra. Kan ni inte skriva om era ålderstecken i gästboken. Det är så roligt att höra hur olika vi åldras. Många skäggiga kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin