Sorgen och vardagen
Lördag 7 November 2009, kl. 17.40

Det har nu gått en och en halv månad sedan mamma dog. Sorgen är stor, men den är lite lättare att bära. Hon finns hos mig hela tiden, i tankarna. I bland kommer jag på mig själv med att göra samma saker som hon brukade göra. Jag ser våra likheter och varje gång jag gör det, blir jag glad. Det känns som att mamma lever kvar inom mig. Dagarna går förhållandevis bra. Jag såg framför mig hur jag skulle bli ett vrak när hon dog. Att jag skulle bli galen och inte kunna sköta mig själv. Jag målade upp otäcka bilder om hur allting skulle bli utan henne. Det blev inte så. Jag blev inte galen och inte heller ett vrak. Jag har frågat många hur de har gått vidare efter en sorg. Ingen har sagt ett rakt och konkret svar utan bara att det går. Man kan gå vidare även om det gör ont. Man finner sätt att hantera vardagen utan dem man älskar och saknar. Jag vet inte heller hur jag gör. Dagarna bara går, ibland ganska bra, ibland lika jobbiga som ett fysiskt tungt maraton. Men det går, det måste gå.

Jag hade tre bra kvällar bakom mig i går. Jag sa till husse att jag mådde bra och att det kändes som en befrielse. I går satt vi och tittade på Idol och när vi hade varit ute med hundarna kom sorgen och ångesten som från ingenstans. Den kom utan att fråga och omslöt hela mig. Jag grät som ett barn och kände mig som ett sådant. Det gick upp för mig att mamma faktiskt hade dött ensam. Jag har tänkt på det tidigare, men skjutit bort tanken lika fort. Jag har inte orkat bära skulden över att jag inte satt vid hennes sida. Men i går kom den och överföll mig med all sin kraft.

- Hon kanske ville dö ensam, sa husse lite försiktigt.

Ja, kanske var det så. Hon kände kanske att vi fanns vid henens sida i drömmen. Det kanske var hennes verklighet just då. Hon kanske inte ville att vi skulle se hennes sista andetag utan att vi skulle minnas henne som livs levande. Jag tänker att hon gör det, för det är så det har blivit. Jag minns hur hon låg och log åt mig i sängen när vi sa hejdå.

- Du måste köra innan det blir mörkt, sa hon. Hon vinkade åt mig och såg så fridfull ut. Jag undrar om hon visste att hon skulle dö den natten.

Livet blir aldrig sig likt utan henne, men livet måste fortsätta. Det hade mamma velat och det vill alla runt omkring mig. Jag skulle svika både, mamma och mig och inte minst mina nära och kära om jag gav upp nu. Därför fortsätter jag att kämpa, med sorgen och saknaden vid min sida. Jag har så mycket att vara tacksam över och det tänker jag ta vara på. Mamma finns inom mig, det kan ingen ta ifrån mig.