Att sätta mål
Onsdag 19 November 2008
Genom livet sätter vi upp olika former av mål. Stora och små, kortsiktiga och långsiktiga. Varje dag består av mål att uppnå, fast vi kallar det nog inte för mål. Många mål är så självklara att vi inte ens tänker på dem. Har man en stressig dag på jobbet kanske man tänker att "idag måste jag bara hinna äta lunch". Det är ju ett mål i sig. Mår man bra är nog ofta målen lite högra än när man mår dåligt. Är man förkyld eller sjuk på annat sätt, kanske målet för dagen är att laga middag. Det är strävan efter målen som gör att vi går vidare i livet. Något vi växer av. Vi blir stolta över oss själva när vi uppnår dem. Just nu är mina mål väldigt små. I dag har målet varit att gå ut med Melvin en långrunda. Det sista jag vill är att han ska bli lidande för att jag mår dåligt. Jag gick vår vanliga runda och det kändes bra efteråt. Jag nådde det målet. Nästa mål för dagen är att laga middag till husse och mig när han kommer hem från jobbet. Jag vill att han ska slippa det efter en lång dag på arbetet. Mitt största mål just nu är att klara mig hemma utan att bli inlagd igen. För mig är det skräcken och ett väldigt stort nederlag. Jag klarade inte av att gå till jobbet idag. Varje steg och varje andetag känns som en kamp. Såren har börjat blöda igen och det gör ont. Jag önskar det var fysiska sår. De är jag ju utbildad att klara. Fysiska sår är lättare att härbärgera. Dock kan långvarig smärta leda till depression. Men för just mig är det lättare att ha ont i en kroppsdel. Jag vet att detta är övergående, jag vet att jag blir bättre igen, men den tanken hjälper mig inte just nu. Många frågar mig om det är något som har hänt. Man vill ju så gärna hitta en anledning till att själen gör ont. Stressigt jobb eller dåliga relationer. Men faktum är att det inte har hänt något. Jag borde må bra. Det är ju min årstid nu. Egentligen visste jag redan innan att jag skulle hamna i denna situationen igen. När man har haft så många depressioner som jag har haft är risken större att drabbas igen än att inte drabbas alls. Jag har alltid vetat detta, men jag har förträngt det. Nu när det har blivit som det har blivit ska jag sätta upp små och uppnåbara mål för att öka mitt självförtroende. Jag ska göra saker som få min själ att le. Det bästa som finns är när husse kommer hem från jobbet. Då kommer tryggheten till mig och min ångest lättar något. Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag är egentligen väldigt lyckligt lottad. Det finns så många människor i min närhet som är villiga att hjälpa mig. Och tro mig, jag blir stärkt av detta. Alla fina ord i min gästbok värmer mer än ni kan ana. Det gör mig lycklig. Många av er blir säkert ledsna av att läsa mina bistra rader. Det är inte meningen. Jag vill inte att någon av er ska känna oro över mig, för jag kommer att ta mig igenom detta med. Med hjälp av alla er som älskar mig klarar jag det mesta. Tack för att ni läser mina rader. Det känns skönt att dela med sig och känslan av att vara ensam blir mindre då. Jag är långt i från ensam, men ångesten gör att jag känner mig så. Tack för att ni finns hos mig, både i tanken och bredvid mig.
Kramar
Matte och Melle