Att springa maraton
27 Mars 2007
Jag har ju tidigare skrivit om små saker som gör mig glad. Det behövs nu när själen sviktar. Jag mår lite bättre, men inte bra. Men varje gång jag varit ute med Melvin blir jag glad av blommorna som pryder vår veranda. Lite som gör mycket. Jag jobbade igår, ville verkligen försöka, men det kändes inget vidare. Jag är mästare på att upprätthålla ett leende yttre även om mitt inre säger något annat. När jag igår märkte att det inte gick, tog jag på mig skorna och cyklade hem. Kanske är det ett steg i rätt riktning. Att inse sina begränsningar och ge upp i tid. Kanske är det därför det känns lite lättare idag. Kan ni känna igen känslan när precis allt känns besvärligt. Plocka ur diskmaskinen känns som att cykla upp för backen på väg hem från jobbet. Att laga mat är som att springa maraton. Att duscha och borsta tänderna känns lika jobbigt som ett helt arbetspass. Jag känner mig slö och lat när jag i själva verket vet att det är ett tecken på depression. Jag menar inte att jag fått en ny sådan, men det är ETT tydligt symtom som jag allt för väl känner igen. Nu ska jag ta en dag i sänder. I morgon ska jag, Rosa och Lisbeth åka till en handelsträdgård i närheten av Kävlinge och handla blommor. Härligt med blommor, underbart med vänner.
Snart kommer husse hem från jobbet och
jag ska försöka springa mitt maraton (laga mat :)). Det är ju om inte
annat roligt att göra någon man älskar glad. Var rädda om varandra. Kramar
Matte och Melle