Våra sinnen
Lördag 27 Mars 2010, kl. 12.21

Anna F har skrivit om det här med våra sinnen och hur mycket de spelar en roll i våra liv. Min första tanke är att doften är mitt mest utvecklade och betydelsefulla sinne. Därmed innebär det inte att de andra inte spelar någon roll, för det gör de, men just lukten väcker något speciellt inom mig. Det blev så uppenbart för mig när jag skulle sortera bland mammas saker. Anna ställde några frågor till mig och jag tänkte besvara dem här eftersom jag tror de berör andra som också har förlorat en nära anhörig. Frågorna är som följer:

Varför har du bevarat kläderna?
Av vilka känslor uppfylls du med när du känner dofterna av henne?
Skulle du kunna göra dig av med kläderna? Varför/varför inte?
Vad krävs av dig för att känna att det vore ok att göra så?

Den första frågan är ganska enkel att svara på. Jag har inte bara bevarat kläderna utan allt annat också. Jag har varit rädd för mina känslor och för min reaktion i samband med ett utrensande av hennes saker. Jag har helt enkelt inte känt mig redo. Efter förra försöket upplevde jag en fullkomlig och näst intill outhärdlig sorg och saknad och därför bestämde jag mig för att vänta. Jag vet att detta är något som jag måste ta mig igenom, men inte just nu. Det känns på något sätt som om hon försvinner ännu mer ur mitt liv. Genom att bevara hennes saker, finns hon även närmare mig. Nu har jag och min bror bestämt att vi ska göra det tillsammans och det känns väldigt skönt.

Känslorna jag uppfylls med när jag känner dofterna av henne är längtan, sorg och saknad. Minnen väcks till liv, mest de fina. Känslorna och minnena handlar främst om den sista tiden i hennes liv och den tid vi fick tillbringa tillsammans. Jag längtar tillbaka till sensommaren när vi kom så nära varandra. När jag fick uppleva hur det var att ha en "riktig" mamma.
Jag upplever sorgen över att hennes liv blev som det blev. Sorg över att förlora henne när allt var så bra mellan oss. Jag var inte färdig med mina känslor inför henne. Jag ville ha mer. Mer av "mammakänslan".
Jag saknar våra stunder tillsammans när jag satt vid hennes sida och höll henne i handen eller smekte henne på ryggen. Hon sov mest och jag satt bara och tittade på henne och på sjön utanför fönstret. Jag skrev en hel del för att minnas den sista tiden tillsammans. Det var en sån obekväm fåtölj, men lik väl saknar jag den. Jag saknar känslan av att vara behövd och älskad av mamma. Jag vet hur mycket det betydde för henne att jag fanns där vid hennes sida.

Visst skulle jag kunna göra mig av med kläderna. Jag har redan bestämt att jag ska skänka dem till någon som verkligen behöver dem. De ska gå vidare och göra gott för någon annan eftersom det var så mamma var. Hon ville alla andra gott.

Vad krävs då av mig för att det ska kännas ok att göra så. Tiden tror jag. Delvis. Men också en stor insats när det gäller att komma över min stora sorg. Vissa människor behöver längre tid på sig än andra. Birgitta som brukar skriva i gästboken tog väldigt god tid på sig när hennes mamma dog. Jag är nog en av de människorna. Det krävs mod, styrka, eftertänksamhet, acceptans att göra detta. Min känsla är att dessa kommer med tiden och tills dess väntar jag på min brors stora hjälp och hjärta.

Så, det blev långt. Kan  ni förstå mig? Känner ni igen er?

Regnet öser ute, men det är ganska behagligt. Det känns som ett tidigt sommarregn. Önskar er nu en fortsatt skön helg. Kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin