Att känna sig galen
Lördag 20 Mars 2010, kl. 20.48

Det har varit några omtumlande dagar. Minst sagt. Gårdagen tillbringade jag i sängen och trodde på allvar att jag höll på att bli galen. Ångesten åt bokstavligen upp hela mig och hur jag än låg eller satt, gick eller stod, hängde den som en svans efter mig. Mina lugnande tabletter hjälpte mig inte och jag upplevde en fullkomlig känsla av vanmakt. Sedan jag började med den nya medicinen har jag försökt få tag på  min läkare eftersom jag har känt att något inte har stått rätt till. Jag har varit trött och håglös och somnat flera gånger om dagen. När hon inte ringde tillbaka beslutade jag mig för att sluta med läkemedlet, men var väl medveten om att det skulle gå väldigt långsamt att sätta ut den. Risken för stora biverkningar finns annars. Jag kände mig ensam. Utan någon doktor att prata med och därför handlade jag på egen hand. I dag blev det för mycket och till slut kontaktade jag akutpsykiatrin. Det slutade med ett besök där i eftermiddags och många jobbiga och plågsamma minnen kom upp till ytan. Jag möttes dock av en alldeles fantastisk psykiater och vid det laget mådde jag ganska bra. Ångesten var under kontroll och jag under beskriva mina symtom och berätta om  mina läkemedel. Det visade sig att jag var felmedicinerad. Jag ska inte gå in på det närmare, det blir för komplicerat, men med den vetskapen kunde jag slappna av och konstatera att det inte var jag som höll på att bli galen eller höll på att bli allvarligt sjuk igen.

Hur som helst är det nu en helt vanlig kväll här på Linvägen. Vi njuter av att det är helg och att det till slut ordnade sig för mig. Det är tur vi inte vet vad som ska hända i livet...
Ha en fortsatt skön helg. Kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin