Som från ingenstans
25 Mars 2007

Som från ingenstans kommer det dåliga dagar. I dag är en sådan. Alla har vi våra dåliga dagar, det är jag väl medveten om. Men jag önskar att de inte styrde mig. Att de inte gjorde mig som förlamad. Jag ska försöka förklara så att ni bättre förstår.
Jag har haft en bra helg. Lugn och stilla som vanligt. I går kväll började jag känna mig arg utan någon som helst anledning. Det händer ofta att det börjar så, med just ilska. Något var jag väl irriterad över, men vad? Natten fortsatte med mardrömmar och ständigt uppvaknande med ångest och oro. Husse frågade mig häromdagen om jag bytt någon medicin eftersom jag varit så märklig de senaste nätterna. Pratat konstigt och osammanhängande. Men nej, det har jag inte. Så kanske smög sig känslan över mig redan för några dagar sedan, men jag vill ju som vanligt inte acceptera den.  I vilket fall som helst låg jag kvar länge i sängen i morse. Jag ville gå upp, men jag förmådde mig inte. Tankarna cirkulera i hjärnan och det svarta tar helt över. Jag kan inte styra det jag tänker. Ett band dras åt under bröstet och jag får svårt för att andas. Det snurrar i huvudet. Jag känner mig helt tom. Helt och hållet tom. Till slut kallar Melvin. Han måste ut. Motvilligt tar jag på mig skorna och går ut. Det är underbart väder. Varmt och soligt. Det borde lätta sinnet, men det gör det inte. Vi går och går. Snart har vi varit ute en timma. Fortfarande dominerar tomhetskänslan och de ständiga svarta tankarna. När blev det så här? Varför blev det så här? Ska det fortsätta så här? Plötsligt bildas en klump i halsen, ni vet en sådan där gråtklumt. Ett bra tecken; jag kan gråta. Men jag är ju ute och går och kan ju inte bryta samman nu. Så jag håller tillbaka och jag får förstås svårt att andas. Ungdomens astmaattacker gör sig påmind och jag får smått panik. Måste hem. Vi vänder. Allt går väldigt sakta. När vi kommer hem är såklart grannen ute.
"Vilket underbart väder!", säger hon och ler.
"Ja", säger jag, och anstränger mig för att le. Nu måste jag säga något mer så hon inte tycker jag är konstig.
"Vi tog ut trädgårdsmöblerna i går", fortsatte jag. En bil stannade utanför och de fick gäster. Tack gode Gud. Jag var räddad och kunde gå hem.
Trodde jag skulle kunna gråta när jag kom hem, men kände mig bara tom. Ringde till husse, men inget svar. Typiskt. Nu när jag behövde han som mest. Ställer mig i duschen för att koppla av. Hjälper lite. Efter duschen ger jag så efter och tar en benzo, lugnande. Känner mig lite lugnare och somnar en stund med Melle på armen. Och här sitter jag nu. Lite lugnare, men fortfarande helt tom. Vill inte prata med någon, bara krypa in i mig själv. Jag vet att det går över. Håll ut.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Men när väl känslorna kommer, känner man sig ensammast i världen. Snart kommer husse hem. En längtan smyger sig på och det känns skönt att ha något att längta efter. Bli inte oroliga nu. Ni vet ju hur det är och det som händer idag är inget ovanligt. Ville bara dela med mig och kanske sätta ord på det som många känner. Jag tror att många känner igen sig, jag vet i alla fall någon. I morgon är det bättre. Det brukar det vara. Husse ringde precis och sa att det var våffeldagen idag så nu har jag gjort våffelsmet som han skulle fixa när han kommer hem. Något att se fram emot.

Var rädda om varandra. Kramar
Matte och Melle

Hem