Är vi inte värda mer?
Onsdag 14 Maj 2007
När jag utbildade mig till sjuksköterska
gjorde jag det definitivt inte för lönens skull. Jag visste att man inte blir
rik av att vårda människor. Åtminstone inte som sjuksköterska. Jag gjorde det
för mitt stora intresse för människan. Att hjälpa en person i nöd är bland det
vackraste man kan göra och faktiskt bland det mest tillfredsställande. Min själv
mår bra av att hjälpa andra och jag känner att det är något som jag är bra på.
Just därför valde jag jobbet som sjuksköterska. MEN, det hindrar ju inte oss
från att ha en anständig lön. I dessa strejktider är det oundvikligt att prata
om löner på jobbet. När jag kom tillbaka efter sjukskrivningen såg jag det som
en befrielse och som en enorm vinst för mig. Just då betydde inte lönen så
mycket. Jag var helt enkelt så glad över att kunna jobba igen så jag accepterade
lönen utan att direkt tänka efter.
I går pratade jag med en undersköterska på jobbet. Det visade sig att hon och
jag hade ungefär samma lön. Jag hade 200 kronor mer i månaden än henne. Hon är
sex år yngre än jag och jag har således några års mer erfarenhet än henne.
Det som skiljer oss åt är att jag har varit sjukskriven under sex år och därmed
frånvarande från arbetsmarknaden. Det är inte det att hon har för hög lön.
Absolut inte. En undersköterska är värd vartenda öre. De är guld värda för oss
sjuksköterskor och vi skulle inte klara oss utan varandra. MEN det kan väl ändå
inte vara rimligt att vi ska ha samma lön. Det ska väl ändå löna sig att läsa
tre år på högskola och det ska väl ändå visa sig i lönekuvertet att vi har
betydligt mer ansvar än en undersköterska. Det gör mig upprörd att vi ska behöva
kämpa så för vår sak. Att vi ska behöva strejka och orsaka lidande bland många
patienter för att vår arbetsgivare ska förstå att vi är värda mer pengar. Att vi
dessutom ska behöva arbeta till bristningsgränsen under dessa strejktider gör
det hela än mer upprörande. Allt detta för att vi inte respekteras tillräckligt
som yrkesgrupp. Är vi verkligen inte värda mer än så?
Detta får bli allt för idag. Just nu är
jag så upprörd så jag måste få lite Mellemys för att lugna ner mig. Ha en
fortsatt angenäm afton.
Matte och Melle