Att vara 91 år
28 Juni 2008
När man är 91 år har man varit med om mycket i livet. Krig och fattigdom, barn och barnbarn, sorg och glädje. En gammal människa har så mycket att berätta. Varje ord är av intresse. Tacksamheten från en äldre människa är oftast stor och jag känner glädje över att kunna hjälpa dem till rätta. I natt hade vi det relativt lugnt på avdelningen och därför hade jag tid att sitta både länge och väl och prata med en gammal men förhållandevis vigör kvinna. Hon berättade om sitt liv. Om barnen och om sin man. Hon delade med sig av sina innersta tankar och känslor och hon vågade vara så där liten som ibland är svårt att vara. Hon berättade att hon nu kände sig ensam och att barnen och barnbarnen har så mycket annat att tänka på än på henne. Hon var inte bitter, det var bara ett konstaterande från hennes sida. Hon förstod dem, samtidigt som hon förstås tyckte det var lite tråkigt. Jag tog henne till mig och när det var dags att gå hem kände jag nästan en liten saknad efter henne. Efter två nätter tillsammans hade jag lärt känna henne ganska väl. Nätterna är bra på det viset. Det finns ofta lite mer tid för patienterna. Jag har ett fantastiskt jobb som jag aldrig skulle vilja vara utan. Den här 91-åriga kvinnan var ledsen och hon var glad och framför allt var hon tacksam för den vård vi kunde erbjuda henne. Det är en konst att se det som är bra när allt inte är bra. Hon kunde den konsten och hon var bra på den. Jag är däremot inte bra på det. När jag mår dåligt har jag svårt för att se att det kommer att bli bra igen. Jag vet det rent logiskt, men jag kan inte känna det. Mina känslor och mitt förnuft har svårt för att mötas. Jag önskar de kunde bli lite mer vänner med varandra. Jag antar att det är sviterna från depressionen som hänger kvar. Det är ju ett så vanligt symtom att man ser allt i svart utan att se någon ljusning. Men jag ska bli bättre på det och jag ska tänka på denna ljuvliga kvinnan nästa gång det är så där svårt att se framåt.
I veckan har svärmor varit här och hjälpt oss att lägga kantsten längs husväggen. Få är så händiga som hon och få tycker om att jobba som hon. Det är en fröjd att ha henne här. I morgon ska jag och husse fortsätta med det som inte blev färdigt och jag ska plantera lite blommor i landen. Jag mår bra och jag är så tacksam över att livet kan vara så här lätt att leva. Tänk att det blev vår tur till sist:)
Var rädda om er
Matte och Melle