Ångestens mörker
Söndag 4 Juli 2010, kl. 13.17

Jag har varit förskonad från ångestens värsta grepp den senaste tiden. Visst har den funnits där, men den har varit hanterbar. I torsdags damp den ner igen, med buller och bång. Fredagssessionen hos min psykolog var näst in till outhärdlig, då en känsla av overklighetskänslor hägrade. Hela jag, både kropp och själ, låste sig och jag fann inte orden för att uttrycka hur det kändes i kroppen. När bara den verbala förmågan finns där, är det lättare att hantera, men när orden sinar känns det som om hela kroppen skall explodera. I dag, två dagar senare kan jag med både tanke och ord sätta fingret på hur det kändes. Jag kände mig instängd, som i ett hörn, där jag var så långt inne att det var omöjligt att ta sig ut. Det flimrade för ögonen och susade i öronen. Blicken var stel och jag letade efter föremål att fästa den på. Stolen jag satt i försvann och jag kände inte längre dess sits. Jag hörde hur min psykolog försökte tala med mig, men jag hörde inte vad hon sa. Efter en halvtimma började verkligheten så smått tränga sig på och lättnaden i det var obeskrivbar. Jag var rädd, som ett litet barn och jag intalade mig hela tiden:
- Jag är inte galen. Jag är inte galen. Jag är inte galen.
Och det varken var jag eller blev jag heller. Det är det som är det knepiga. Det känns som om man är på gränsen till galenskap, men samtidigt vet man att så inte är fallet. Man blir INTE galen av ångest. Det bara känns så.

I dag, två dagar senare, är tankarna klarare igen och jag kan åter se framåt. Verkligheten känns inte så skrämmande och jag befinner mig mitt i den och inte utanför den. Det enda som stör är tröttheten, men den är egentligen inget stort hinder. Jag kan sova hela dagen om jag vill, bara ångesten håller sig borta.

Vår lilla prinsessa är i Borås på utställning denna helgen. Lagom tills dess började hon löpa och hennes kennelmamma berättade precis att hon mycket bestämt fråste åt hanarna när de ville närma sig henne. En tuff tjej och en alldeles underbar sådan.
Melvin får all uppmärksamhet och trivs som fisken i vattnet. Dock tror jag han saknar sin lillasyster lite. Han lider av värmen och gör så lite som möjligt.

I fredags gick husse på semester så nu ska vi bara lata oss och ha det bra. Morgonen började med tre rundor yatzy och två utsökta koppar kaffe.
Egentligen ska man väl inte klaga, men lite regn hade verkligen inte skadat!

Ha en skön söndag. Kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin