Sortera minnen
Fredag 15 Januari 2010, kl.18.22

Jag sitter med ett litet tungt och sorgset hjärta. Jag har försökt förtränga mammas saker i källaren och inte vågat gå igenom dem. Jag vet egentligen inte vad jag var så rädd för. Min reaktion antagligen, och att åter igen uppleva den svåra saknaden efter henne. Min psykolog ansåg att jag borde ta lite i taget, men att jag inte borde vänta för länge eftersom det har blivit en belastning för mig. Därför tog jag tag i saken i dag och gick ner i källaren för att så sakta sortera bland kartonger och kassar. Det gjorde så vansinnigt ont att känna hennes doft bland kläderna och samtidigt veta att jag aldrig mer kommer att få krama henne. Jag tog dem i famnen och höll dem tätt intill kroppen bara för att få känna henne nära igen. Jag är glad att doften fortfarande fanns kvar eftersom det gjorde att hon kändes så närvarande.
Efter två kassar fick det räcka. Det blev för mycket att bära och resten får vänta till ett annat tillfälle. Hur som helst tog jag tag i saken och trots att det var jobbigt är rädslan för vad som skall hända värre. Jag visste att jag skulle bli ledsen och det blev jag, men det är ju inget farligt eller konstigt med det. Då är det skönt att ha en vän att prata med. En vän som har gått igenom samma sak och som vet hur det känns. Tack snälla Anna för dina tröstande ord. 

Det är fredag kväll och jag sitter och väntar på att husse ska komma hem från jobbet. Ljusen brinner lite var stans och fredagskänslan infinner sig.
Ha en riktigt skön helg. Varma kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin