Jag kan, om jag vill
Fredag 8 December 2009, kl. 15.27

Har ni tänkt på att det finns saker som vi bara har bestämt oss för att vi inte klarar av. Inte avsiktligt kanske, men likväl tror man sig inte kunna vissa saker. Man överlåter det till någon annan som man anser kan det bättre. Ofta kanske till och med utan att prova själv. Jag har en speciell sådan sak här hemma. I diskmaskinen har vi två ställen med något form av föremål som är tänkt att tallrikarna ska ställas emellan. De "ställningarna" , eller vad man nu kan kalla dem, trillar allt som oftast av och det leder till att man inte kan ställa tallrikarna i stället. Detta irriterat mig något makalöst och varje gång jag försöker sätta fast dem, så misslyckas jag. Jag försöker inte särskilt länge utan ger upp efter bara en liten stund.
- Husse får göra det när han kommer hem. Jag kan det ju ändå inte, tänker jag och stänger igen luckan till diskmaskinen.
I dag hände det igen, men till skillnad från de andra gångerna bestämde jag mig nu för att klara av det själv. Jag gav mig inte och jag kämpade och kämpade för att få fast de där j...a ställen medan jag tänkte:
-  Jag kan själv, jag kan själv, jag kan själv...
Och till slut så visade det ju sig att jag faktiskt kunde det! Nu sitter de på plats, fint och prydligt och i slutändan var det inte så svårt som jag hade intalat mig själv. För visst är det väl så. Oftast kan vi om vi bara vill.

Det har varit en strålande dag i dag. Vi vaknade tidigt och därför känns dagen lite extra lång idag. Städningen är gjord inför den stundande helgen, lite betong är gjuten i några nya formar och min andra hemsida är uppdaterad med nya kort.

Jag kämpar med ångesten, eller snarare en malande oro, eftersom jag försöker minska på medicinen. Det går i bland, ibland inte. Det är svårt att avgöra när det är som mest behövligt och jag försöker väga fördelar med nackdelar. Tar jag för många blir jag trött och dessutom ökar risken för att bli beroende. Tar jag inte tabletterna infinner sig ett evigt ältande i huvudet och en ständig känsla av att inte få tillräckligt med luft. Det trycker och bultar i bröstet. Även det gör mig trött, men för tillfället väljer jag att bli trött av oron i stället för av tabletterna. Det går, men det går inte bra. Dock är rädslan för att bli beroende större och därför får jag stå ut med orosmolnen som hänger där och dinglar. Det är ingen akut ångest, då väljer jag förstås tabletterna. Precis som vanligt, en dag i taget, en timma i taget...

Önskar er nu en riktigt skön och behaglig helg. Det ska vi försöka ha. Många kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin