Att säga hej
Lördag 17 Januari 2009

Apropå det där med att hälsa på människor man möter. För ett par dagar sedan mötte jag tre trevliga ungdomar som sa hej till mig. Det gjorde mig glad. I dag när Melle och jag var ute mötte jag en medelålders man och i sin vanliga ordning hälsade jag på honom, men han sa inte hej tillbaka. Han bara tittade på mig precis som han tänkte:
"Och vem är du då? Känner jag dig eller?"
Det var inte det att han inte hörde mig säga hej och eftersom vi fick ögonkontakt precis innan jag hälsade VET jag att han hörde mig. Och då ställer jag ju mig förstås frågan; Vad är det som gör att vissa inte hälsar fast att man säger hej till dem? Det finns kanske flera anledningar till det. Kanske var han på dåligt humör. Men då borde han väl blivit glad när någon uppmärksammade honom och fick ett vänligt bemötande. Kanske gick han i andra tankar. Men då borde han inte tittat så där konstigt på mig. Det är inte det att jag blev förnärmad på något vis, jag tycker bara det är konstigt. Hör det inte till vanligt hyfs att man hälsar tillbaka? Jag förstår att man inte hälsar på varandra inne i stan. Där är ju allt så opersonligt. Men här på "landet", då kan man väl förmå säg att säga hej. Eller?

En annan sak jag undrar över är när den där känslan kommer när jag ska känna att jag bara MÅSTE ut och röra på mig. Ånga av de som idrottar upplever ju det där suget efter att få träna. Jag har ju tränat i över ett år nu, mer eller mindre, och jag har ALDRIG känt det där suget. Hade det inte varit för min otroliga envishet och för Melvins skull, hade jag förmodligen stannat inne. När jag däremot väl kommer ut känns det ju behagligt och känslan när man kommer hem är oslagbar. Men det är just tiden innan det är dags att ge sig iväg. Den är så betungande! Jag är dock väldigt glad att jag är så olikttrogen och tävlingsinriktad, för vem vill väl få skäll och förlora mot fru Christensen? :)

I dag har vi en skön hemma dag. Eftersom jag just nu är ensam så mycket på dagarna är det extra lyxigt att få ha husse hemma hos mig. Det är så skönt att höra hans steg och bara få känna hans närvaro. Det är vardagslyx.
Melvin är trött och har bäddat ner sig i sin säng bakom mig. Och då menar jag bokstavligt bäddat ner sig. Han har nämligen en ritual innan han somnar. Sängen måste vara i perfekt skick och ibland kan han hålla på i flera minuter innan det blir som han vill. Han krafsar och buffar i filten tills det blir så där mysigt som han vill ha det. Nu hör jag honom andas så där tungt och skönt bakom mig och då är jag glad att även han får känna den där härliga känslan av att ha fått röra på sig.
Önskar er en skön lördagskväll! Kramar
Matte och Melle