Snacka om sammanträffande, del 1
Lördag 7 Februari 2009, kl. 16.56

Detta inlägget kommer att bli långt. Därför delar jag upp det på två inlägg. För er som inte gillar långa texter bör sluta läsa NU.
Jag har haft en jättejobbig förmiddag. Mycket ångest och lite energi. Har faktiskt inte känt någon effekt av Ritalinet i dag. Till slut tog jag på mig skorna och gick ut en runda. Det blev en lååång tur eftersom jag träffade på en kvinna och hennes Jack Russel som jag har pratat med tidigare. Vi hade massor att prata om och därför blev det en liten extra runda. Närmare bestämt nästan 10 000 steg. Hur som helst började vi såklart att diskutera våra respektive hundar. Melvin tycker mycket om henne och därför passade det så bra att vi hade sällskap. Hon berättade att hennes hund fortfarande inte hade repat sig från nyår och alla smällare. Hon ville helst av allt inte gå ut. Framför allt inte på kvällarna när det är mörkt ute. Vi har ju samma problem med Melvin som går och lägger sig under soffan vid femtiden på eftermiddagen. Sedan ligger han där stora delen av kvällen och det är omöjligt att få ut honom. På dagarna går det jättebra. Då älskar han att vara ute, men så fort det blir mörkt är det precis som om han blir rädd. Därför kändes det så skönt att höra att även hon hade samma problem med sin lilla tös. Kanske är det även så för Melle. Hans rädsla för smällare kanske fortfarande sitter kvar.
När vi gått en stund berättade jag om boxern som rusat fram och gjort utfall mot oss. Då berättade hon om en annan händelse som fick mig att tappa hakan. Hon hade träffat en Rhodeisian ridgeback för ett tag sedan. Hennes historia stämde väl överens med min (jag skrev om det för ett par dagar sedan). Hunden låg ner, utan koppel, och när hon gick förbi den började hennes hund morra och skälla. De hälsade aldrig utan kvinnan tog hunden till sig så att den gick fot med henne. Efter en stund rusade Ridgebacken fram till dem och bet kvinnans Jack Russel över ryggen. Hon blev förtvivlad så klart och gjorde allt för att hunden skulle släppa taget. Hussen och matten gjorde inget för att hjälpa henne. Det enda de sa var:
"Det var din hund som började!"
Den stackars hunden blev skadad och fick senare infektion i såret. När den här kvinnan förklarade hur mannen såg ut, visade det sig att hennes beskrivning stämde väl överens med den mannen jag hade träffat.
När jag hade skrivit det förra inlägget ansåg Marleen att jag hade gjort fel som låtit Melvin hälsa på ridgebacken och jag kan väl hålla med henne till viss del. Men den här kvinnan gjorde precis som man SKA göra. Tog sin hund till sig och gick vidare. Detta är inte bara ett konstigt sammanträffande utan också ett bevis på att den här hunden verkligen var en aggressiv hund. Hur kan man då uttala sig om att "min hund är så snäll. Han älskar alla hundar." Det är ju rent skitsnack. Jag blir så upprörd och förbannad på människor som inte vågar ta ansvar utan skyller allt på den andra parten.
Detta var det andra sammanträffandet i dag. Jag räknar våra hundars rädsla som det första. Varsågod och läs det andra inlägget.

Matte och Melle