Så många känslor
25 Februari 2007
Det hände en speciell sak igår. En
händelse som fick mig att känna så många olika känslor på en och samma gång. Jag
blev ledsen, sorgsen, lättad, lite glad, men mest av allt kände jag längtan. Det
var mamma som ringde. Vi pratar inte så ofta i telefon. Jag har insett att för
att jag ska kunna leva mitt liv måste jag gå vidare och ha en sparsammare
kontakt med henne. Jag dras ner i hennes sjukdom och som alla säger till mig,
hjälper det ingen. Och det vet jag ju. Men jag kan inte KÄNNA det. Det innebär
ju inte att jag överger henne. Även om det känns så. Hon finns i mina tankar
varje dag, flera gånger om dagen. Men jag måste gå vidare. Tänka på mitt liv
tillsammans med husse och Melle. Jag måste också leva och det kan jag inte om
jag gräver ner mig i hennes bekymmer. Det som var så speciellt med samtalet igår
var att hon faktiskt var min gamla och relativt friska mamma. Vi kunde prata om
vanliga saker. Inte bara om Gud och Jesus och alla hennes tokiga planeter. Hon
sa till mig att jag och Johan tvingats gå igenom så mycket i vår barndom. Hon
var så ledsen över att hon missat hela min pubertet och allt vad den innebär.
Hon berättade att jag alltid såg så ledsen ut när vi var tvungna att lämna av
henne på sjukhuset. Det som var så annorlunda var att hon nu såg vår situation
ur mitt och Johans perspektiv. Hennes sjukdom gör ju henne ganska egoistisk
(även om mamma i sitt friska tillstånd är den mest oegoistiska man kan tänka
sig). Därför handlar ofta samtalen om henne. Om hur synd det är om just henne
och hur mycket hon har lidit. Och det har hon, allt för mycket. Men vi som har
stått vi sidan om har säkert mått precis lika dåligt. Fast på ett annat sätt.
I går var första gången, vad jag kan minns, som mamma tröstade mig. Det har
alltid varit jag som tröstat och stöttat henne. Jag kunde berätta om alla mina
skuldkänslor om tiden då jag inte vågade träffa henne för att hon var så sjuk.
Hon sa till mig att jag absolut inte skulle känna skuld och var det någon som
skulle ha skuldkänslor så var det hon och pappa. Det var inte mitt fel. INTE
MITT FEL. Det kändes så underbart och fantastiskt att höra. Att mamma sa det
till mig. Pappa har ju alltid sagt det. Husse, Johan, Gunilla...ja alla. Men
mamma har aldrig tidigare nämnt det och det kändes som en fantastisk befrielse
för
själen.
Samtidigt kändes det tungt och jobbigt att prata med henne. Jag kan ta när hon
pratar sin psykotiska goja. Då är hon inte riktigt i kontakt med sina känslor.
Men när hon gråter och är ledsen över sitt liv och hur vi har haft det, gör det
så ont i hjärtat. Det finns inget slut på den sorgen. Därför var det även
jobbigt igår.
I dag känns det tungt och tröttsamt. Samtalet igår har funnits i mina tankar
oavbrutet. Men det finns också en lättnad i sinnet. Allt är väldigt blandat och
jag vet inte riktigt var jag står.
Varför berättar jag då denna personliga historia här på min hemsida. Man kan tycka att jag lämnar ut mitt allra innersta. Men ni som läser detta, nästan alla i alla fall, vet ju hur mina tankar fungerar och vad jag och min familj har gått igenom. Därför anser jag inte det som någon hemlighet och jag känner inte heller att jag lämnar ut mig själv. Jag ville bara berätta att det kändes så skönt att få bli tröstad av sin mamma. Sin friska mamma.
Var rädda om varandra.
Matte och Melle