Så kallt, så kallt
11 Februari 2007
Trots att det bara har varit fyra
minusgrader idag, kändes det som om det vore minst tjugo. Vinden har varit
riktigt bitande. Men det har varit strålande sol, så Melle och jag promenerade
som vanligt, nästan, inte riktigt lika långt. Jobbade i förmiddags och som jag
har berättat om tidigare har vi en man som bara är 58 år boende hos oss. I dag
träffade jag ytterligare en ung kvinna, bara 65 år, som bor på ett av de andra
demensboendena. Hon har alzeimers och även hon berörde mig djupt. Det var svårt
att kommunicera med henne. Dels för att hon till mångt och mycket glömt bort
svenskan och dels för att sjukdomen hade gått så långt. Men så tog hon tag i mig
och gav mig en jättehärlig kram. Sedan grät hon. Det är det som gör så ont.
Någonstans är hon nog medveten om sin sjukdom, men hon kan inte säga det med
ord. Det är inte det att det är mer synd om unga dementa än gamla, men det är på
något sätt lättare att acceptera att en äldre blir lite glömsk. Även om demens
handlar om så mycket mer än glömska. Det är ju faktiskt en sjukdom.
När jag var yngre och jobbade på andra ålderdomshem, fanns där ett flertal av
dem som med säkerhet var dementa. Men de hade aldrig utretts och därför fick man
inte kalla dem just "dementa". I stället hette det att de var åderförkalkade
eller helt enkelt bara glömska. När jag ser tillbaka på dem idag kan jag känna
att de hade haft det så mycket bättre på ett demensboende där det finns mer tid
att tillgå. Det krävs trots allt mycket mer tid och erfarenhet när man jobbar
med de patienterna. Min tanke och känsla när jag gick hem från jobbet idag var
tacksamhet över att än så länge inte ha haft några anhöriga som är drabbade.
Måtte det förbli så.
Här är några bilder från Melles och min
dag i solen.
Söndagkväll med en god en god kopp kaffe.
Det är härligt. Är ledig i morgon och då känns det ännu lite bättre. Var rädda
om varandra. Kramar
Matte och Melle