Det lyser
7 December 2006
Det är en speciell känsla att gå till jobbet nu. I varje rum lyser stjärnor och stakar. Hos vissa hela natten. Är de släckta brukar jag alltid tända dem innan den boende vaknar för att han eller hon ska få vakna med en känsla av lugn. Så gör jag själv och jag tror att många andra gör det (inbillar jag mig i alla fall. Fast jag tänder den så fort jag har vaknat förstås:)). När jag är ute och cyklar (på min nya fina cykel) brukar jag nyfiket titta in i alla fönster. Vissa har stjärnor. Vissa har stakar. Några är nya och några är gamla. Många har de där fina kransarna och hjärtanen från IKEA (så även jag. Tack för det Kickan!) Hos vissa hänger de rent på sned och hos andra finns det inte en millimeter som är fel. Något som jag tänkt på är att det inte längre hängs upp så mycket julgardiner. Det hade man alltid när jag var liten. Det var mysigt. Hos oss har vi knappt några gardiner alls, bara halvt neddragna persienner. Undrar om det finns julpersienner? Vissa har inga stakar alls. Jag tycker alltid lika synd om dem. De vet inte vad de går miste om (eller vet de de, men uppskattar inte advent som jag gör).
Kanske tror ni att jag älskar julen bara för att advent är så speciellt för mig. Men det gör jag faktiskt inte. Visst är det mysigt när man får träffa dem man älskar och tillbringa en hel dag tillsammans. Det tycker jag förstås om. Men julen för mig är också mycket skuldkänslor och sorg över de som inte har de så bra. Men som med allt annat försöker jag för varje år tillåta mig själv att få ha det bra även om alla andra inte har det. Jag har ju mig själv och mina nära och kära att tänka på. I år upptäckte jag också att det faktiskt kan vara ganska kul att köpta julklappar. Det har alltid inneburit stress för mig innan. Ännu ett steg i rätt riktning!! Julen har också inneburit att vi har åkt runt på flera olika ställen för att hinna träffa så många som möjligt. Det har varit väldigt jobbigt för mig. Jag kunde aldrig koppla av på julafton. Men sedan förra året är jag och husse och Melvin och hans farmor alldeles själva hos oss på julafton. Det är jätteskönt. Sedan träffar vi resten av min familj i juldagarna. Allt börjar ordna sig så att även jag kan koppla av. Det är ju egentligen det julen är till för. Jag börjar faktiskt älska julen mer och mer.
Nu är det dags för mig och mitt lilla charmtroll att ta på oss (mig) promenadskorna. Det ösregnar ute så jag anar att Melvin helst vill vara inne under täcket (och jag med). Men måste man så måste man och jag har bestämt mig för att jag måste.
Kram på er
Matte och Melle