Tomhet
Onsdag 30 December 2009, kl. 12.15

Jag är ledsen att det var några dagar sedan jag gjorde mig till känna. Jag har helt enkelt varken haft orken eller lusten. Efter julafton började ångesten så smått invadera min kropp igen. Jag är ledsen och trött, men framför allt väldigt besviken. Jag har ju varit förskonad i några veckor nu. Det känns i kroppen, bränner i bröstet och ett evigt ältande infinner sig i huvudet. Varför nu igen? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Den bara finns där och förlamar mig och hindrar mig från att göra det jag vill. Jag gör det som behövs, men inte med glädje. Jag tackar en övre makt för att tillståndet inte är konstant, jag har bra stunder också.

Kanske beror det på att förväntningens tid nu är över. Advent som betyder så mycket för mig. Alla förberedelser inför julen är över.
Julmarknaderna har gjort sitt. Jag har inte längre något mål med betongen. Det känns lite som om jag är arbetslös och saknar det som förut fyllde min själ med en sån tillfredsställelse och ro. Jag gör mina betongföremål fortfarande och jag pysslar fortfarande med korten, men inte med samma glädje och entusiasm. Jag känner mig tom helt enkelt.
Sista januari går min sjukskrivning ut. Vad händer då? Blir jag utförsäkrad?
Orosmomenten är många och kanske är det just dem som lockar fram ångesten inom mig.

Jag försöker se fram emot nyår och dagen efter när vi ska åka för att träffa min familj. Jag längtar efter mitt brorsbarn Teddie, pappa, Johan och alla andra som ger mig en sån värme. Jag försöker verkligen kämpa för att allt detta ska gå bra. Att jag ska orka. Jag vill så gärna och beslutsamheten över att jag kommer att klara det är stor. Att inte ge upp. Jag har varit med om detta så många gånger förut, jag vet så väl att det går över, men det hjälper inte mig just nu. Men jag kämpar, jag hoppas och jag vet att det snart går över.

Solen skiner och det är ett par grader kallt. Det är vackert när jag tittar ut över det frostlika landskapet och jag gläds åt att ha förmågan över att se det vackra. Just nu är det de små sakerna som håller mig uppe. Det tända ljuset framför mig, det värmer och det är vackert. Det går över, det är bara tiden som behövs, som vanligt...

Önskar er alla ett gott och glädjefyllt nytt år. Känn ingen oro över mig, jag har allt jag behöver och jag har ert fulla stöd, det känner jag så väl. Jag klarar mig igenom detta precis som jag alltid har gjort. Det kanske till och med är bättre redan i kväll:) 

Gott nytt år alla kära läsare. Många kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin