Att acceptera
Söndag 27 December 2009, kl. 21.45

I kväll åt vi de sista resterna från julbordet. Det sista doppspadet hälldes ut och det var med stort motstånd. Just själva doppandet är det bästa på julbordet enligt mig. Det har det alltid varit. Känslorna är lite vemodiga och trots att julhelgerna inte är över än, känns det lite smått sorgligt att det är ett helt år till nästa firande. Tyvärr är det så jag fungerar. Ligger alltid ett steg före och tar ut oron i förskott. "Ett helt år till!". Men snälla du, det är ju inte över än! Så vill jag tänka, men den tekniken är svår att hantera. Jag brukar ju skriva om det där med att leva i nuet. Att försöka ta dagen som den kommer. Jag har blivit bättre på det, men jag har lång väg kvar, lång väg. Det är en av de stora nackdelarna med att leva med det generella ångestsyndromet som jag gör. Att oroa sig i förväg, men också att oroa sig över småsaker. Jag satt en dag framför datorn med alldeles för många fönster framför mig. Det började genast krypa i bröstet och jag kände hur ångesten var nära. Bara för lite oordning i datorn! Jag hör och vet själv hur fruktansvärt dumt och märkligt det låter, men det är så det är.

Vi var på Center Syd i dag svärmor och jag. Efter en halvtimma ville jag hem, precis som ett barn som blir rastlöst. Jag blir utmattad och det känns som om allt försvinner runt om kring mig. Jag hör bara ett sorl av människor och någonstans där mitt i befinner jag mig och försöker reda ut vad som är vad. Det känns skrämmande och det gör mig samtidigt arg. Arg på mig själv, eller kanske arg på min sjukdom eftersom jag inte fungerar som jag önskar. Samtidigt är det en del av rehabiliteringen. Att förstå varför saker och ting blir som de blir. Att lära mig mina begränsningar och därmed också att acceptera dem. Acceptans är svårt, särskilt när det gäller en själv. Men som vanligt; en sak i taget, en dag i taget...

I morgon börjar husse åter att jobba och vardagen tar vid, för ett litet tag. Efter nyårsafton är han sedan ledig en vecka. Det känns skönt att ha det framför sig. Nyår firar vi med Anna, Magnus och Sakarias och eventuellt Uffe och Axel. Tyvärr ska Soffi jobba. Det blir en trevlig afton tillsammans, för oss alla utom vår älskade stackars Melle. Nu börjar raketerna smälla ute och nu har han åter börjat lägga sig under soffan när vi ska gå ut. Det gör ont i hjärtat och jag önskar så innerligt att det vore förbjudet med raketer. Åtminstone alla dagar utom nyårsafton.

Önskar er nu en skön vecka för jag antar att många av er kommer att vara lediga. Många kramar
Matte, Melle och Ann-Krisitn