Att lämna hemmets trygga vrå
Söndag 28 December 2008

Julen är över och jag sitter här och känner en liten tomhet i kroppen. Alla förberedelser har gjort sitt. Julklapparna som jag så varsamt slog in är öppnade och julgodiset som Anna och jag bakade är nästan slut. Det känns lite vemodigt och jag känner mig faktiskt lite ledsen. Under två dagar har ångesten bråkat med mig, men i dag har det varit ok. Vi skulle åkt till Älmhult i dag och träffat mina släktingar. Kusiner och kusinbarn, farmor och faster med man, pappa och Ingela och bror med familj. Ångesten över att lämna hemmet tog över och även denna gången vann den över mig. Jag förmådde inte åka. Jag förbannar den och är arg på den. Den tränger på och förstör min vardag. Mest av allt är jag ledsen över att den även går ut över andra. Den drabbar inte bara mig själv. Jag är medveten om att jag låter bitter, men det är en omöjlighet att se det positiva i allt som händer. Pappa skulle varit här nu. Han som står för det positiva tänkandet. Det är konstigt det här med att lämna hemmet. Det känns som om all trygghet sopas bort under mina fötter. Jag står liksom skyddslös. Än värre blir det när inte husse ska med, då det blir nästan en omöjlighet. Jag VET att jag kan vara trygg även utanför hemmet. Jag VET att det inte är farligt att få ångest även om jag inte är hemma. Jag VET att jag har människor runt omkring mig som stöttar mig och det blir för jobbigt. Jag VET allt det där, men känslan som det innebär saknas. Känsla och förnuft kommer liksom inte överens. Jag saknar er mina fina släktingar, varenda en av er, men ni finns i mina tankar. Hoppas att ni känner det och att ni får en fantastisk kväll tillsammans. Nu ser jag fram emot tisdag när pappa och Ingela, Johan, Caroline och Teddie och farmor kommer. Att ha människor runt om kring mig i mitt eget hem, ger mig ingen ångest. Det skänker mig bara glädje och lycka.

Varma kramar
Matte och Melle

Hem