När livet känns tungt
Fredag 12 December 2008

Två dagar har passerat och jag önskar väl egentligen att de inte hade existerat. Jag känner mig ledsen och deprimerad och så där trött och tung i hela kroppen. Jag vet att det går över, men det är inte så lätt att se det just nu. Precis i detta nu ringde mamma till mig. Det är inte så ofta det händer och därför blev jag lite extra glad. I dag var hon på så gott humör och vi kunde prata precis som vanligt. Så som vi kunde för några år sedan. Det gjorde mig jätteglad. Kroppen blev plötsligt lite lättare.

Det är märkligt det här med depressioner. Tänk att lite transmittorsubstanser i hjärnan kan ställa till det så. Det är också konstigt hur alla negativa tankar kan ta över så pass mycket som det gör.  Jag önskar att jag hade kunnat styra tankeinnehållet lite mer, men hur konstigt det än låter, så är det så svårt. Jag VILL tänka positivt, men det går inte. Men det är väl just det som är själva depressionen. Jag visste ju egentligen att jag förr eller senare skulle drabbas igen. Sannolikheten för att den skulle komma tillbaka var ju egentligen större än att den inte skulle göra det. Det som är lite konstigt denna gången är att det skulle drabba mig just nu. Nu när det är min tid. Kanske fanns det trots allt en anledning. Om det inte hade hänt nu hade jag kanske fallit ännu djupare. Nu har jag ju faktiskt saker jag kan glädja mig åt. Att tända ljusstakarna varje morgon får mig att känna mig lite bättre.

Jag fortsätter åtminstone att gå mina steg och det är ju något positivt. Jag märker att Melvin mår mycket bättre. Han är mer avslappnad nu när han får traska runt med sin matte i ur och skur.
Nu önskar jag er en skön helg. Många kramar från
Matte och Melle

Hem