Förlåt!
20 Augusti 2007
Ja, jag måste verkligen be om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande. Varken ork eller lust fanns med mig förra veckan. Mycket tankar och funderingar fortplantar sig mellan hjärncellerna. Mammas svåra sjukdom har gjort sig påmind och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte fundera och bry sig. Efter drygt en vecka efter samtalet jag hade med mammas läkare, har jag nu lyckats få någon sorts distans till det hela. Inte mycket, men lite. Om någon inte vet, befinner mamma sig i slutskedet av sin KOL. En fruktansvärd sjukdom som mer eller mindre kväver människor till döds. Jag får ångest när jag pratar med henne i telefon när jag hör hur rosslig hon är i andningen. Det positiva är att hon inte själv upplever så mycket problem av andningen. KOL smyger sig sakta på och människor som drabbas lär sig leva med en sämre andning. De anpassar sig efter situationen. OM en frisk människa skulle få sådan andningsbesvär skulle det te sig mycket värre. Nästa fredag ska jag och Johan åka och hälsa på henne på hennes nya boende. Jag har varit nere i källaren och letat fram några tavlor som jag har broderat och som jag hade tänkt ge henne. Jag saknar henne så. Mamma.....
Efter det att jag var hemma två dagar förra veckan, var det åter dags att börja jobba på avdelningen. Första dagen efter semestern. Inte så mycket att göra och det kändes skönt med en mjukstart. Rädslorna inför allt det tekniska på jobbet börjar så smått lägga sig efter det att jag gjort den stora upptäckten att jag faktiskt inte har så mycket tremor i händerna längre. Jag blir lika förvånad varje gång jag ska utföra allt det där finliret med droppslangar och nålar hit och dit; jag skakar inte längre! Det är underbart och en stor sten har försvunnit från mitt hjärta. Åter igen - Tänk vad lite kan göra mycket!
Även om jag inte befinner mig i min mest stabila fas just nu, börjar jag ändå att det där höstlugnet börjar smyga sig på. Min årstid tar snart vid och redan börjar ljusen brinna här hemma på kvällarna. Det blir mörkare på kvällarna och den fuktiga luften börjar så smått försvinna. Den bästa årstiden börjar nu och förhoppningsvis en bra tid med den.
Var rädda om varandra. Kramar
Matte och Melle