Hopp och förtvivlan
2 Augusti 2007
Livet kunde vara lite roligare just nu.
Lite mer tillfredsställande och behagligare. Att ha en sjuk mamma, just nu både
psykiskt och fysiskt, är sannerligen inte roligt. Mamma har förvärrats i sin KOL
och befinner sig nu i slutskedet av sin sjukdom. Slutskede låter drastiskt och
ångestfyllt och det är just så mitt liv ser ut just nu. Jag vet inte, och ingen
annan vet heller, hur länge mamma orkar kämpa. Det kan gå fort, det kan ta
längre tid. Kanske ett par år. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. I går hade
vi ett så fint samtal. Det kändes som om jag pratade med min gamla mamma. I dag
förbyttes denna fina känslan av förtvivlan och skuld. Hon tyckte jag var en
dålig dotter som lät henne ligga där alldeles ensam. Och ja, jag vet. Hon menar
inte vad hon säger. Hon är ju sjuk. Men det spelar ingen roll hur sjuk hon än må
vara. Det gör ont att höra det ändå.
Jag är så rädd för den dagen då jag tvingas leva utan mamma. Hur kommer livet se
ut då? Kommer jag att klara det? Kommer jag att bli sjuk igen? Så många frågor
men inga svar. Jag vet inte och som Anna sa idag när jag pratade med henne:
"Det är ingen idé att fundera över. Jag får ta det då." Och visst är det sant.
Men jag kan likväl inte sluta fundera.
Jag ber er att skänka mamma en tanke där hon ligger på en sal inne på
lasarettet. Kanske kan det hjälpa henne att finna ro i själen.
Avslutningsvis vill jag bara visa några
bilder på vår fina altan. Husse sa att han inte kunde snickra.
"Inte nog med att jag har tummen mitt i handen. Jag har den ovanpå med", brukar
han alltid säga. Men med lite hjälp av pappa och svärmor och mig förstås, blev
den så här fin.
Var rädda om varandra. Kramar
Matte och Melle