Dumma, dumma, dumma ångest
Torsdag 27 Augusti 2009, kl. 19.32

Först och främst innan jag glömmer det; Grattis Daniel och Loui på era respektive födelsedagar. Daniel är husses finfina bror och Loui är en av mina allra bästa vänner. Jag saknar er båda och önskar att vi bodde närmare så vi kunde fira tillsammans.

Det har varit en tung dag i dag. Ett bakslag som jag mer eller mindre hade väntat på. Helgens händelser kom i kapp mig och ångesten gick inte längre att hålla borta. Det var en skön och viktig timma hos min psykolog i dag, men efter en intensiv stund tillsammans blev jag trött och tagen. Väl hemma möttes jag av hundra härliga hundpussar och en promenad senare somnade vi alla tre i soffan. Två timmars sömn gjorde gott, men oron och tyngden gnager i bröstet. Jag vet att det går över, kanske redan i kväll när husse kommer hem. Har precis varit ute och försökt skingra tankarna i trädgården. Lite vissna löv är bortsopade och överblommade perenner är klippta. Det känns skönt, men inte tillräckligt. Försöker se (som Anna F och jag pratade om igår) att det finns de som har det mycket värre. De som inte har någon famn att somna i när ångesten är som värst. Jag är egentligen väldigt lyckligt lottad. Jag har alla förutsättningar för att ta mig igenom det här med alla runtomkring mig som älskar och stöttar mig.

En nära vän till mig, Sofia som många av er känner, går igenom en sannerligen tuff prövning just nu. Hon födde en liten Axel för ett par veckor sedan och förlossningen gick jättebra. Senare skulle det visa sig att lilla Axel hade Downs Syndrom och nu eventuellt en väldigt ovanlig och allvarlig tarmsjukdom som bara drabbar ett barn på 5000. Det finns inga ord som räcker för att trösta i det sammanhanget. Hela livet förändras i en handvändning. Trots detta är jag övertygad om att allt kommer att gå bra för Sofia och hennes familj. De är underbara tillsammans och är de mest ödmjuka människor man kan tänka sig. Sofia och jag har känt varandra sedan vi gick i lågstadiet och hon är en sån där vän som alltid finns närvarande trots att vi inte träffas så ofta. Därför gör det mig lite extra ont att hon ska behöva utsättas för livets prövningar på detta viset. Skänk Sofia och hennes fina familj en tanke. Jag lovar jag ska förmedla den vidare.

Ha en skön kväll. Kramar
Matte, Melle och Ann-kristin