Besvikelse
Måndag 24 Augusti 2009, kl. 14.31

Jag är arg och ledsen, men framför allt är jag besviken. Jag åkte till mamma för att hälsa på henne i går. När jag kom fram var hon trött och tagen, oerhört tungandad och alldeles blå om läpparna. Hon brukar aldrig klaga över sin andning eftersom hon så gärna förtränger att hon är så sjuk i sin KOL. I går sa hon däremot att hon mådde väldigt dåligt och att hon själv önskade få vård inne på sjukhuset. Sjuksköterskan i mig började räkna andetag, puls och känna om hon var varm och svettig. Hon andades med 50 andetag i minuten (normalt är ca 12) och hon kämpade med varje andetag. Pulsen var hög och hon kändes varm och svettig. Jag kallade på personalen och fick prata med en av skötarna. Han ansåg inte att mamma var så dålig utan sa att hon skulle ta sin behovsmedicin och sätta sig upp i sängen. Han sa att han själv hade arbetat inom ambulansen i flera år och att han hade sett detta hundratals gånger. Jag insisterade på att hon behövde vård och berättade varför jag ansåg det. Då frågade han mig om jag själv arbetade inom vården och då berättade jag att jag var sjuksköterska. Då blev det annat ljud i skällan och hans attityd ändrades väsentligt. Ambulans beställdes och han utförde de kontroller som han ansåg vara nödvändiga. Så småningom kom ambulansen och det visade sig vara en klasskamrat till mig som arbetade. Han var vänlig och snäll mot mamma och hjälpte henne ut i bilen. Skötaren var nu extra trevlig mot mig och började nu prata i termer som vi använder inom sjukvården.

Jag kände mig besviken över den som jag själv anser bristande vård som mamma hade fått. De hade inte uppmärksammat hennes tillstånd utan det fick jag ta itu med när jag kom. Vem som helst borde reagera när en KOL patient andas med 50 andetag i minuten och dessutom är blå om läpparna. Det som gjorde mig så upprörd var även att mamma flyttade till Björkvik för att få en så optimal vård som möjligt. Både när det gäller hennes fysiska och psykiska hälsa. Det visade sig att det endast var vikarier som arbetade just den dagen och uppenbarligen hade ingen av dem kunskaper om somatiken.

Ledsen och arg åkte jag därifrån och tog mig in till akuten i Lund för att möta upp mamma. Hon var nu ännu pustigare än tidigare och hon hade en saturation på 40. Värdet bör ligga på 100 och helst inte under 90. Då brukar man dra åt sig öronen. Jag har aldrig haft en patient med så dåliga värden och det är nästan osannolikt att hon var vid medvetandet. Efter detta rullade allt på i snabb takt. Mamma fick behandling omgående och blev tagen till ett av akutrummen. Hon var förvånansvärt lugn med tanke på hennes schizofreni och det gjorde undersökningarna så mycket lättare. Hon var samarbetsvillig och tog emot den vård som erbjöds henne. Hon blev sedan överflyttad till den medicinska akutvårdsavdelningen där det däremot blev svårare för henne att hålla lugnet. Hon tog inte emot den vården som krävdes utan tog av sig syrgasen och var stundtals mycket arg och irriterad. Personalen var dock väldigt förstående och omtänksamma och tog allt i mammas egen takt. Hon lugnade sig efter ett tag och accepterade en del av behandlingen. Det visade sig att hon hade någon form av infektion i luftvägarna, förmodligen en lunginflammation. I dag är hon lite bättre och hon har till och med varit uppe.

Jag kände mig fullkomligt utmattad i går och rädslan över att förlora mamma var överhängande. I dag känns det lite bättre och jag är förvånad över att ångesten inte är svårare än den är. Jag försöker ta en sak i taget och vara glad över att tillståndet inte har blivit försämrat. Just nu måste jag leva med de goda tankarna för att själv kunna må så bra som det går. Jag är smärtsamt medveten om att det kan ta slut vilken stund som helst, men jag väljer att förtränga det nu. Det är för smärtsamt att tänka på. 

Livet är svårt och orättvist och jag kan inte låta bli att undra varför. Frågan förblir obesvarad precis som för alla andra som undrar varför just de blir drabbade.

Var rädda om varandra. Kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin