Kärlek på hemmet
25 April 2007
En av våra vårdtagare har en
fästman som bor en bit bort. Hon kom och frågade oss en dag:
"Får jag sova över hos Sune i natt?"
Väldigt sött kan man tycka. Att man har en fästman när man är 85 och bor på
hemmet. Även sött att hon kom och frågade om lov. Precis som en tonåring skulle
fråga sina föräldrar. Men samtidigt väldigt tragiskt. När man är 85 borde man
inte behöva fråga om lov. Då skulle man få göra som man vill. Men är man dement
berövas man delar av sina rättigheter. För vårdtagarens skull förstås. Men hur
förklarar man för en 85-åring som inte är medveten om sin demens, att det inte
är Ok att sova över hos sin fästman? Vi har ju ansvaret för henne och även om vi
så innerligt ville säga ja till henne, hade vi ingen möjlighet. Jag vet inte vad
personalen i fråga svarade henne och jag vet inte heller vad jag hade
sagt. kanske att vi måste prata med hennes anhörig först. Vi ställs dagligen
inför svåra frågor. Vilket är det rätta svaret på frågorna:
"Var är min man?"
eller
"När kommer mor hem?"
eller
"När får jag komma hem?"
Man får linda in orden så gott man kan och försöka svara så ärligt som möjligt.
Trots att det kan vara svårt att tala om att modern är död, tror jag att det är
bäst att svara ärligt i de flesta situationer. Man får istället finnas till och
trösta när man har talat om hur situationen verkligen är.
I dag har jag verkligen städat och fejat.
Putsat fönster och skurat golv. Dammat och tvättat. Ja, allt på en gång. Det
känns så skönt att vara nöjd med sig själv och vad man har åstadkommit. Nu ska
jag och husse gå ut sista rundan med Melle. Sov så gott och dröm sött. Kramar
Matte och Melle