Tanten Rut
Tisdag 20 April 2010, kl. 15.52
En vecka har gått sedan vi hördes förra gången och som ni säkert har listat ut, håller skrivkrampen i sig. Just nu finner jag glädjen i mitt skapande och skrivandet har kommit lite i andra hand. Jag håller som bäst på att förbereda mig inför vårmarknaden som är om drygt två veckor och det tar sin lilla tid. Men det är en härlig tid, en tid som jag inte skulle vilja vara utan. Det är den som får mig att må bra och som trots allt får mig att fortsätta leva ett så "normalt" liv som möjligt.
Det är inte så många som kommer oanmälda hit för att hälsa på (bortsett
från barnen som ska leka med hundarna), så i dag när det knackade på
dörren undrade jag vem det kunde vara. När jag öppnade den stod Rut där,
tanten som vi köpte huset av.
- Ja, Andreas sa att jag skulle titta in nästa gång jag gick förbi.
- Vad roligt sa jag. Vill du ha kaffe?
Ja, roligt var väl inte rätta ordet. Jag hade fortfarande inte klätt på
mig och jag var i högsta hugg med dammsugaren. Som tur var hann jag bli
färdig innan hon kom. Men ni vet den där känslan. Det är inte jättekul
när folk kommer och hälsar på och man ser ut som lortgrisen själ.
Hur som helst så ville hon ha kaffe. När jag väl hade smält att hon hade
kommit, kunde jag till och med uppleva en känsla av glädje. Tänk att den
lilla tanten (hon är verkligen liten) ville komma och se hur vi hade
det. Det var snällt tyckte jag. Hon hade en massa intressanta saker att
berätta och jag lyssnade och nickade instämmande. Hon berättade att hon
hade flera brevvänner och att hon brevväxlade med en kvinna i
30-årsåldern som hon hade haft kontakt med sedan flickan gick i skolan.
Just då skulle jag också vilja ha en brevvän. Det lät så roligt.
Vidare berättade hon om sina två stora intressen. Vykort på kyrkor och
bläckpennor. Ja, det låter konstigt, men det var just det som hon
samlade på. Alla pennor med någon form av reklam på. Hon hade skrivit
till alla möjliga företag och bett om en penna. De flesta hade skickat
en tillbaka, men det var ett av dem som inte hade hört av sig. Gissa
vilket det var? Ballingslöv! (Det är där som husse jobbar). Jag gick
genast och letade fram en penna till henne och hon blev alldeles salig.
- TACK så mycket, sa hon och jag såg hur hennes bläckpenneögon lyste.
Tänk vad lite som behövs för att göra en människa glad.
För mig har det gått ganska bra. Medicinen fortsätter att fungera och jag mår för det mesta bra. Helgen kunde jag dock varit utan eftersom ångesten var svår. Ett möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen var sannolikt orsaken till detta eftersom jag går och väntar på besked om min sjukersättning. Eventuellt blir jag utförsäkrad och då förflyttas jag till arbetsförmedlingen i stället. Det gör mig rädd och känslan av vanmakt infinner sig. Det finns inget jag kan göra för att påverka beslutet. Det är upp till försäkringskassans experter som ska tolka läkarutlåtandena. Jag ska inte gå in på det närmare, men det är något som bekymrar mig väldigt mycket just nu.
Så, det här blev långt, men det blir väl så efter en hel veckas uppehåll
i skrivandet. Önskar er nu en riktigt skön tisdagseftermiddag. Kramar
Matte, Melle och Ann-Kristin