Inte lön för mödan
Tisdag 7 April 2009, kl. 21. 18

Som sjuksköterska har man ett ganska stort och omfattande ansvarsområde. Det är vi som har hand om alla läkemedel. Ser till att patienterna får rätt dos och vid rätt tidpunkt. Smärtlindringen sköter vi så gott som själva genom generella ordinationer. En patient är aldrig den andra lik och därför skiftar det mycket mellan preparat och styrka. Det gäller att finna den rätta kombinationen till varje individ. Det är vi och undersköterskorna som arbetar närmast patienten och i och med det är det också vi som måste uppmärksamma förändringar i allmäntillståndet. På en akutvårdsavdelning, som ju Kvinnokliniken också är, kan det skifta snabbt och en patient kan bli dålig på bara ett kort ögonblick. Då är det vi som måste besluta vad som ska göras. Vi måste prioritera rätt och fatta snabba beslut. Innan läkaren anländer till avdelningen är det vårt ansvar att patienten får den bästa och rätta vården. Ett felaktigt beslutsfattande kan få ödesdigra konsekvenser.
Dessutom utför vi en mängd tekniska uppgifter, vi transfunderar blod och vi fungerar som handledare för våra studenter. Ja, vi gör väl egentligen det mesta som rör mänsklig omvårdnad. Det som skiljer sköterskor och undersköterskor åt är främst ansvaret och de tekniska färdigheterna. Vad är det då som gör att vissa undersköterskor tjänar mer i månaden än vad vissa sjuksköterskor gör? Borde inte kunskap löna sig? Jag har hört ett flertal undersköterskor som gärna vill utbilda sig till sjuksköterskor, men de anser inte att det är någon mening. Tre års studieskulder och dessutom lönetapp. Vem vill det? Att man dessutom har ett större ansvarsområde utan att få betalt för det gör väl att man ytterligare undviker att utbilda sig. Visst är det galet! Och visst har man väl rätt att bli lite förbannad. Det är inte undersköterskornas löner som är för höga. Absolut inte! Deras jobb är inte heller mindre värt än vårt. Vi utför olika sysslor och vi skulle inte klara oss utan varandra. Men visst borde det väl löna sig att utbilda sig!

Det var ganska ångestladdat inför jobbet igår. Jag tog på mig den vita klänningen och det har jag inte gjort tidigare. Efter en stund på avdelningen kändes det bättre och jag kände att jag kunde koppla av. Det hjälper när människor vågar fråga hur jag mår. Det är så mycket lättare än att bara låtsas som ingenting. Åter igen vill jag glorifiera mina arbetskamrater. Ni är fantastiska. När jag gick hem kändes min själ lite lättare och de första patientmötena hade gått bra. Ett litet steg framåt och inget bakåt. Det måste väl vara bra:)

Sov så gott. Natti, natti.
Matte och Melle