När själen vandrar vidare
Torsdag 2 April 2009, kl. 23.12

Innan jag släcker lampan för i kväll, vill jag bara dela några rader med er.  Rader av sorg och smärta. Om hur livet så snabbt och orättvist kan förändras på bara en kort tid. Anna F:s mamma drabbades av äggstockscancer för ett par år sedan. Vi har tröstat varandra i svåra stunder när våra respektive mammor varit svårt sjuka. Båda har vi tänkt och funderat mycket kring döden och vad som kommer att hända den dagen den inträffar. Båda har vi varit smärtsamt medvetna om att den dagen kommer om en allt för snar framtid. I går orkade inte Anna F:s mamma kämpa sig igenom cancern längre. Hon slöt sina ögon för sista gången och lät själen vandra vidare. Jag kan inte ens förställa mig den sorgen och saknaden som Anna upplever nu, men jag finns bredvid för att trösta. Det finns inga rätta ord att säga. Jag tänker inte ens försöka formulera den sorgen jag känner inför hennes förlust. Och det behövs nog inte heller. Det räcker kanske att bara finnas där. Att våga möta tårar och smärta. Och tystanden. Man behöver inte prata. Det räcker att höra andetagen i andra sidan av luren.

Jag kommer att minnas henne med mycket glädje. Hon var så färgstark på många vis. Både vad det gällde klädsmak och personlighet. Jag minns hennes skratt som var så smittande att det inte gick att hålla igen när hon väl började. Jag kan höra henne säga:
- Nämen Anna då!
Hon sa det på ett speciellt sätt och det var när hon tyckte att Anna pratade lite för mycket eller för brett.
Hon var alltid så snäll och skjutsade oss till skolan på morgnarna när det regnade. Hon tyckte det var omänskligt att behöva cykla fem kilometer i sånt oväder. Jag minns att jag blev lika glad varje gång.

Nu har hon det bra. Tillsammans med sin man Bengt.
Vi finns här för dig Anna. När du vill...