En kämpe
Söndag 19 Oktober 2008
När jag är ute och går
med Melle, brukar vi stöta på en riktig kämpe till man. Gissningsvis kan han
vara i 75-årsåldern och jag tror att han har haft en stroke av något slag. Han
släpar nämligen benen efter sig och hans ena arm hänger och dinglar. Trots hans
ålder och torts hans sjukdom joggar han fram och varje gång jag ser honom blir
jag glad och tänker vilken kämpe han är. Han har nog bestämt sig över att ta
kontrollen över livet och det är minsann inte så lätt. Jag har haft en jobbig
helg med mycket ångest. Varje gång försöker jag låta kämpen inom mig styra för
att övervinna denna evinnerliga kamp. I helgen gick det inte så bra och ångesten
tog över. Jag gick till jobbet i fredags och husse sa till mig att jag just var
en kämpe. Jag kände mig allt annat än det, men bestämde mig för att jag skulle
klara mig igenom natten. Det gjorde jag, med nöd och näppe. Jag tänkte på
andningen och det fungerade till viss del. Vi hade mycket att göra den natten så
tiden gick fort. I går var jag trött och sliten och jag förmådde inte att ta
fram kämpen i mig. Jag var hemma från jobbet och det kändes som ett stort
bakslag. Försöker att inte se det så. Men det är svårt när man har höga krav på
sig själv. Jag försöker trappa ner på mina mediciner och jag är rädd att det
inte går så bra. Men jag ska kämpa vidare, jag har ju blivit ganska bra på det
vid det här laget. Och detta leder ju automatiskt till dagens fråga till er:
"Vilken är en kämpe i era ögon?"
I morgon har jag och
husse en ledig dag tillsammans. Lite trädgårdsarbete är tänkts att utföra om
vädret tillåter. Denna veckan är också sista träningsveckan för mig. Jag har
gått hos Håkan, min sjukgymnast, i ett år nu och nu är det dags att gå vidare.
Att stå på egna ben. Nu ska jag ta fram ytterligare en kämpe i mig och träna på
egen hand. Det blir svårt, men det ska gå.
Nu önskar jag er en fortsatt skön söndagskväll och god och behaglig natt. Kramar
Matte och Melle