Rädsla
24 Oktober 2007
Det var längesedan jag hade en dålig dag. I dag är en sådan dag. Bra och dåliga dagar tillhör livet. Det vet jag och det är något man måste leva med. Jag vet att alla andra också har dåliga dagar och antagligen är de inte värre än mina. Men när en sådan dag smyger sig på mig, blir jag så rädd. Rädd att bli sjuk igen. Det går inte att komma ifrån. När ångesten smyger sig på blir jag nästan paralyserad. Kan inte ta mig för något. Vill helst bara ligga i sängen med Melvin vid min sida. Och husse förstås, men han är ju inte hemma. Jag kan inte tänka konstruktivt och säga till mig själv att "det går över" eller "så här har alla det ibland". I huvudet bara ältas det en massa obegripliga och begripliga tankar. OM allt och inget. Främst om livet. Om varför det skulle bli så här. Det känns som om jag har två olika personligheter och de känner inte riktigt varandra. En glad och strålande Anna. En ledsen och nästan apatisk Anna. Allt går på sparlåga och inget är intressant eller roligt. Jag är rädd, men jag VET ju så väl att det blir så här ibland. Och evigt tacksam är jag över att det säkert är ett par tre månader sedan det var så här sist. Det är lång tid för mig.
Annars fortsätter livet som vanligt. Eller kanske ändå inte. Jag tränar ju två gånger i veckan nu för tiden och det är nog fem år sedan jag gjorde det sist. Jag har träffat två fantastiska sjukgymnaster som verkligen har visat att de är villiga att hjälpa mig. Jag känner mig mer motiverad än någonsin och jag har bestämt mig för att klara detta. Jag har ju känt detta tidigare och därför vågar jag inte riktigt tro att det är allvar denna gången. Men det känns verkligen så. Jag och husse peppar varandra och det funkar bra med GI-metoden. Har hållit på i drygt två veckor och det är den lindrigaste metoden jag har provat någon gång. Sötsuget har blivit mycket bättre och jag går inte runt och är hungrig. Det har jag alltid annars gjort när jag har försökt gå ner i vikt. Vi är fyra kilo lättare både jag och husse och det känns verkligen motiverande. Och tro det eller ej, men jag tycker till och med det är skönt med Melles och mina långpromenader. Det har känts som en belastning tidigare. Något jag gjort för hans skull för att han ska må bra. Men nu gör jag det även för min skull och det är VERKLIGEN inte likt mig. Så även om det är ett litet steg bakåt idag gör jag enorma kliv framåt. Det känns befriande.
Var rädda om varandra. Kramar
Matte och Melle