Ett litet liv
26 Oktober 2007

Man ställs inför svåra och oväntade situationer i livet och man reagerar med mer eller mindre smärta. I dag fick jag ta farväl av ett 17 veckor gammalt foster. En liten varelse som såg ut precis som en människa, fast yttepytte liten. Det låg så fint i sin fosterställning och det enda som saknades var det lilla hjärtat som slog. Det hade varit lättare att acceptera dess död om det inte varit livsdugligt. Om det hade varit så skadat att det inte kunnat få ett drägligt liv. Men detta lilla foster var alldeles perfekt, utan någon defekt. Men mamman beslutade att det inte fick leva längre.  Det var inte önskat.

Det gjorde så ont och jag kan inte med ord beskriva den bedrövelse som väcktes i mig. Jag bras i gråt och stod i sköljrummet med tusen tårar rinnandes nerför kinderna. Jag kunde bara inte acceptera att detta fick hända. Men sån är lagen och fram till den 18:e graviditetsveckan får modern göra abort utan socialstyrelsens godkännande. När fostret är 17 veckor kan man känna fosterrörelser. Man kan ofta avgöra könet och det är ca 15 cm långt.
Abort är en känslig fråga och jag vet nog fortfarande inte riktigt vad jag står. Det jag känner helt säkert, är att gränsen för abort borde vara mycket lägre. Jag kan inte förlika mig med att man bara fem veckor senare kan klara ett foster utanför livmodern.

Det var första gången jag utsattes för ett sent avbrytande idag och jag vet att det långt ifrån kommer att vara det sista. Jag måste behandla alla patienter med respekt och försöka att ha en så neutral ställning som möjligt. Jag har ingen rätt att döma någon. Det finns en orsak bakom allt handlande. Ibland kan det bara vara så svårt att förstå människors olika syn på livet.  Jag vet att alla fall är olika och jag vet att det finns tusen orsaker till varför människor väljer att göra senaborter. Jag vet också att det ibland kanske är till fördel för fostret att avsluta livet lite tidigare. Alla fall är olika och precis som med allt annat kan man inte dra alla över samma kant.  Det gjorde bara så ont att se det här lilla livet, ligga i sin fosterhinna, precis som om det sov.

Var rädda om varandra. Kramar
Matte och Melle

Hem