Hejdå 20113!
Torsdag 9 Januari 2014, kl. 08.23

Det var evigheter sedan jag skrev. Nästan åtta månader för att vara exakt. Lusten har inte funnits där och ska jag vara ärlig har jag inte haft så mycket lust alls. Jag lämnar med glädje 2013 bakom mig och hoppas på ett mycket bättre och tillfredsställande 2014.
Nu är det visserligen så att hela året inte var till det sämre. De sista två månaderna var riktigt bra och jag kunde njuta av livet. Något som jag inte alltid har så lätt för att göra. Det är svårt att sammanfatta ett helt år på en och samma text, men det är värt ett försök. Kanske undrar någon var jag tog vägen. Hur livet tedde sig och hur jag mådde. Nu ska ni få veta och denna gången skriver jag med lusten som inte funnits där.

Som ni vet hade jag en tung och jobbig vår med en svår depression med mycket ångest. Meningen var väl egentligen att jag skulle blivit inlagd på St. Lars igen, men just då fanns det inga platser. I stället blev jag erbjuden poliklinisk ECT, alltså elbehandling fast denna gången kunde jag åka hem efteråt. Det började med tre gånger i veckan för att sedan trappas ut till två gånger och så småningom till en. Då började jag må bättre, men för att effekten skulle hålla i sig slutade man inte där, utan man trappade ut behandlingarna sakta och med noga övervakning av mitt mående. När vi kommit så långt att effekten av behandlingen höll i sig i tre veckor, trappades de ut till var tredje vecka. Det gick i början, men då började jag må dåligt igen och till hösten fick vi återgå till varannan vecka. Det visade sig ge bra resultat och så fortsatte det fram till efter jul och nyårshelgen. Nu är tanken att jag ska behandlas var tredje vecka och jag hoppas innerligt att det ska räcka.

Kanske undrar ni om det inte är skadlig för hjärnan att behandlas med ström så regelbundet. Faktum är att biverkningarna är få och den enda är egentligen minnesstörningar. Det kan vara nog så allvarligt och för mig har det varit det tidigare. Det var dock när jag fick tre gånger i veckan och då hade jag svårt att hålla reda på vad som pågick i livet. Jag blandade i hop saker och ting och glömde vilken månad vi befann oss i och vad vi hade gjort de senaste veckorna. Ganska obehagligt, men i jämförelse med den svåra depressionen jag befann mig i, tyckte jag inte att jag hade något val. Jag levde hellre i glömska än att ständigt plågas av nedstämdhet och ångest. Nu när jag behandlas varannan och förhoppningsvis snart var tredje vecka, är minnesbiverkningarna små. De varar bara samma dag som jag får mina behandlingar och när kvällen kommer, har minnet kommit tillbaka.

Jag vet inte hur länge jag kommer att behöva ECT. Kanske några månader till, kanske under flera år. För mig spelar det inte så stor roll. Jag gör numer ingen stor sak av det utan inser att vi äntligen funnit något som kan hjälpa mig. Jag har kämpat i 13 år. Egentligen ännu längre, men det är så länge jag har varit sjukskriven. Bortsett från kortare tid av arbetsträning och arbete på kvinnokliniken i Lund. Jag har fått ECT många gånger tidigare, men då var man tvungen att vara inlagd och man hade då inte kunskaperna om att behandlingarna kunde trappas ner, utan då slutade man direkt när man ansåg att depressionen var läkt. Alltså från den ena dagen till den andra. Från tre behandlingar i veckan till ingen alls. Det fungerade ett tag, men jag föll alltid tillbaka. Jag vet inte hur många depressioner jag har drabbats av. Jag har slutat räkna och jag anser inte heller att det spelar någon roll. Det gör mig bara ledsen att tänka tillbaka på de åren som gått med allt lidande som det inneburit. Nu ser jag framåt och försöker tänka positiva tankar. Det är svårt eftersom jag även drabbats av dystymi som ni kan läsa om i föregående inlägg.

Vad har då hänt under 2013? Inte så mycket egentligen. Jag som brukar älska vår trädgård och vårda den ömt, tappade helt intresset i somras och behandlade den inte alls med kärlek och omtanke. Landen bestod till stora delen av ogräs och jag lät det vara så. Jag orkade helt enkelt inte sköta dem. Jag var knappt ute. Ville bara det skulle bli höst så jag kunde få sitta inne utan dåligt samvete för att det var fint väder ute. När hösten kom köpte jag med glädje nya blommor till krukorna på framsidan och brydde mig inte om att gå ut på baksidan där landen finns. Det gav mig bara dåligt samvete. I stället gladdes jag åt de vackra höstplanteringarna i mina krukor och skötte dem med den omtanke som jag inte hade orkat lägga i landen.

Det är med blandade känslor jag nu ser fram emot att få sköta trädgården till våren och sommaren. Just nu tänker jag mig vackra land med blomstrande perenner och utan ogräs som tar över. En annan sida av mig vill helst inte tänka på den kommande årstiden. Hur dystert och tungt det än kan låta, vill jag leva med mörka dagar och kvällar och få klä på mig tjocka tröjor och vinterjacka. Jag är ingen vårmänniska och jag älskar hösten och vintern. Kanske beror det på att mina vårar brukar bestå av depressioner och ångest. Min förhoppning är nu att jag är bättre rustad i och med elbehandlingarna och förhoppningsvis slipper jag drabbas av en vårdepression detta året.

Ångesten lever jag med i stort sett dagligen. Den har blivit en del av mitt liv. Hur kan man då leva så? Ja, det är inte så lätt, men för varje dag, för varje morgon och kväll och för varje timme och minut som jag inte lider av ångest, kan jag njuta av att livet faktiskt kan vara ganska trevligt att leva. I vår kommer jag att få hjälp med ångesthantering och två gånger i veckan kommer boendestödet hit för att bara fika och prata och se så att jag mår bra. Det har hjälpt mig mycket och det känns skönt att ha en kontaktperson att luta sig mot när inte husse är hemma och kan ge mig det stödet.

Det blev ett långt inlägg men det är som sagt inte så lätt att sammanfatta ett helt år på några rader. Jag är i alla fall redo att ta emot det nya året med kämparglöd och positiv energi och jag önskar att ni känner detsamma.

Önskar er en fin dag! Kramar
Anna

 Hem