Tröstlöshet
Torsdag 7 Februari 2013, kl. 05.53

Depressionen lever vidare. Sitt alldeles egna lilla liv, eller snarare sitt stora. Den är inne på sin femte vecka och jag vill inget hellre än att få bli fri. Fri från ångest och oro, nedstämdhet och tröstlöshet. Jag är trött och orkeslös och gör bara det jag absolut måste. Soffan är fortfarande min vän och det kan tyckas märkligt att jag tillbringar så många timmar i den, men tiden går och jag sitter kvar. Inte för att jag vill eller önskar göra det, utan för att jag helt enkelt inte orkar ta mig för något annat. Hundarna finns hela tiden vid min sida och på något vis känns det som om de känner på sig att något är fel med matte. De är inte stressade eller rastlösa för att vi inte leker eller går våra vanliga långa rundor, utan nöjer sig med att bara få vara tillsammans med mig. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte gör mer för dem, men kanske räcker det just nu med att klappa och kela. Jag försöker intala mig det i alla fall. Ann-Kristin är ju dessutom dräktig och har inte lust med så mycket annat än att sova och äta.

Jag läste om årstidsbundna depressioner på nätet i går och tydligen drabbas ca. 5 procent av befolkningen. De flesta av dem lider av höstdepressioner. Det finns mycket mindre material om vårdepressioner och man kan inte riktigt hitta en förklaring. Man tror det har med ljuset att göra. Min bästa tid på dagen är nu. Nu när det fortfarande är mörkt ute och jag kan känna det där lugnet i kroppen. Av någon anledning njuter jag inte av solen detta året. Det har jag kunnat göra tidigare även om jag varit deprimerad. Blommorna brukar jag älska, men nu vill jag knappt se dem. Jag vet inte varför. Blommor brukar annars vara en stor del av mitt liv.

Trots allt detta har jag bra stunder också. Som nu, när jag sitter här och snart ska göra lite kort. Det ser jag fram emot. På dagarna blir det inte så mycket sådant eftersom jag inte orkar. En annan glädjekälla är att vi nu är säkra på att Ann-Kristin nu är dräktig och hon väntar valpar i mitten av april. Jag längtar och hoppas att allt ska vara över då. Att jag ska få njuta av den tiden. Kanske är det till och med det som får mig att bli bättre. Att få följa henne hela vägen från parning (jag var visserligen inte med) till dräktighet och till sist själva födandet är en oerhört berörande känsla. När jag var med om det för ett år sedan var det en fantastisk upplevelse. En av dem som jag faktiskt rankar som en av de bästa i livet. Att få se henne ta hand om de små liven och vara en underbar mamma. Jag sov hos dem på en madrass på golvet alla de tre veckorna som de var hos oss. Det var så lugnande att få höra deras små knorrande och suttande. Husse var dock inte lika förtjust eftersom han fick sova i sängen helt ensam :)

Nu väntar korten på mig och just nu är det påsken som gäller. Dessa kan du se här.

Kramar
Anna

 Hem