Ny diagnos, Dystymi
Fredag 24 Maj 2013, kl. 13.04

Jag har fått den 13:e behandlingen och just i dag undrar jag varför jag har utsatt mig för det som jag egentligen tycker är så obehagligt. Jag upplever inte att det har haft någon effekt alls. Ångesten plågade mig när jag vaknade och jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag vet dock att det inte stämmer och får det bekräftat när jag läser tidigare inlägg. Behandlingarna HAR haft effekt och både ångesten och nedstämdheten är bättre. Det är lätt att glömma det som är positivt när två dagar av dåligt mående har infunnit sig.

Min läkare misstänker att jag lider av något som kallas för Dystymi. Mkt kortfattat kan man säga att det är ett kroniskt tillstånd av lättare depressiva besvär där man till skillnad från en egentlig depression även kan känna glädje och uppskatta vissa delar av vardagen och dess händelser. Om "vanligt" välbefinnande är en rak linje, kan man säga att människor som lever med Dystymi befinner sig strax under den linjen. Symtom som orkeslöshet, nedstämdhet, initiativlöshet finns, men är inte lika uttalade som vid en egentlig depression. Däremot kan man drabbas av det som kallas Dubbel Depression och då har man både Dystymi och en "vanlig" depression. Det som kallas för Egentlig depression. Det var det som drabbade mig och det är därför som jag behandlas med ECT.

Detta innebär inga större förändringar för mig, men det kan vara en orsak till varför jag inte känner mig helt återställd från depressionen. Man behandlar det på samma sätt, med antidepressiva läkemedel och med terapi. Läkemedel har jag och terapi har jag gått i, men antagligen kommer det att bli aktuellt med ytterligare terapisamtal framöver. Kanske inte under den närmsta tiden, men jag tror att jag kommer att gå i terapi i omgångar i livet. Just nu känner jag dock att det jag behöver är stimulans av olika slag och då framför allt socialt. Jag har fått hemstödjare som jag berättade om tidigare och de har jag träffat vid två tillfällen. Det är personer från psykiatrin som finns till för att stötta mig i vardagen genom att träffa mig och fika, promenera, samtala eller annat som jag tycker jag behöver hjälp med. På tisdag kommer de att följa med mig till Ejra gården här i Kävlinge som är en dagverksamhet för människor med psykiska funktionshinder. Där kan man ägna sig åt diverse pyssel, vara med i matlagningsgrupper, vara i deras trädgård eller bara sitta och prata. Där kommer jag att få den sociala kontakten som jag behöver och det kanske kan vara ett förstadium till arbetsträning som jag så gärna vill börja med när jag känner mig bättre. Jag tror det kan kännas skönt att få träffa både erfaren personal som vet vad det innebär att leva med psykiska besvär och andra människor som lider av samma funktionshinder som jag gör.

Valparna har nu blivit drygt fem veckor och har flyttat hem till kenneln hos Carola. Vi kommer att passa dem nästa helg och det ser jag verkligen fram emot. Det höll på att gå riktigt illa för Ann-Kristin. En dag fick hon plötsligt alldeles stela och skakande muskler och hon andades väldigt häftigt. Hon hade drabbats av akut kalciumbrist. Ett tillstånd som de kan avlida av om de inte snabbt får hjälp. Vi åkte akut in till djursjukhuset där hon fick dropp. Efter det fick hon inte dia sina valpar och vi fick ge henne kalcium i en vecka. Därför fick valparna börja äta tidigare än vanligt, men det fungerade bra. Vi är så oerhört tacksamma att allt gick så bra som det gjorde. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om vi förlorat henne.

I eftermiddag ska jag åka med Soffi och Axel till Tirups Örtagård. Ett av mitt och husses favoritställe. Lugnt och stilla med fina blommor och gott fika. Tänkte köpa lite nya Pelargoner till trädäcket vid ingången.

Nu önskar jag er en skön och avkopplande helg och ett stort grattis till alla fantastiska mammor som finns därute.
Stor kram
Anna

 Hem