ECT och förändring
Torsdag 11 April 2013, kl. 12.42

Det har gått drygt åtta veckor sedan depressionen började. Den följer mig fortfarande. Förra veckan bestämde jag mig för att åka in till akuten på St. Lars för att få hjälp. Hade väl i tankarna att bli inlagd eftersom dagarna här hemma blev för svåra. Det blev jag dock inte eftersom belastningen på sjukhuset var för stor. Jag hade inte heller några självmordstankar eller något självskadebeteende och därför ansåg man att det inte var aktuellt. Däremot kommer jag att påbörja ECT-behandlingar i morgon, men jag kan göra det på dagtid och slipper att vara inlagd. Så här i efterhand är jag glad att jag inte blev tilldelad en plats på sjukhuset. Då hade jag inte kunnat vara hemma när Ann-Kristin ska valpa. Nu kan vi ha de små liven här hemma eftersom jag bara är borta på morgonen och förmiddagen.

Behandlingarna kommer att vara på måndagar, onsdagar och fredagar. Hur många omgångar jag kommer att få är ännu inte bestämt, men det brukar vara ca. sex till nio stycken beroende på effekten. Narkosen skrämmer mig och egentligen vet jag inte varför. Vid de andra tillfällena har jag fått panikångest och kämpat emot för att inte somna. Det gick ju inte så bra :) Jag tror det är hela situationen runt om kring sövningen med alla dofter, människor och kanske också att helt förlora kontrollen. Hur som helst ska det ändå bli skönt att förhoppningsvis slippa den här skiten. Jag vill uppleva det härliga med våren som de flesta andra gör. Jag vill få orken och lusten tillbaka och inte behöva kämpa för varje liten sak jag ska göra. Jag vill se ljuset igen och inte det mörker som befinner sig hos mig nu.

Jag kommer även att få kontakt med psykiatrin här i Kävlinge. En boendehjälpare kommer att tilldelas mig för att stötta mig i vardagen och för att introducera mig i olika aktiviteter. Det ser jag fram emot och jag inser att jag inte blir bättre av att bara sitta här hemma även om förändringen skrämmer mig.

Ha en skön dag! Kramar
Anna

 Hem