Djävulen på axeln
Onsdag 6 Februari 2013, kl. 08.13

Jag skulle åkt till Stockholm i dag. Träffat min älskade bror och hans familj. Jag pappa skulle ta tåget upp och suttit och pratat i fyra timmar om allt möjligt. Jag hade sett fram emot det. Visserligen inte av begravningen av min brors frus mamma som så hastigt gick bort. Men jag ville säga hejdå till henne för hon betydde något för mig med. Jag ville träffa mina fina brorsbarn och se dem öppna sina paketer som faster köpt till dem. Teddie hade blivit så glad för roboten som jag hittade till honom. Vi skulle ha lagat god mat tillsammans och framför allt skulle vi bara ha umgåtts och njutit av att bara få vara tillsammans.

Det blev inte så. I stället sitter jag här med ångesten som en djävul på axeln och känner inget annat än tomhet och ett överflöd av sorg och besvikelse. Det är fem dagar sedan jag skrev senast och tiden har varit lång och tröttsam. Dagarna har passerat med timslånga stunder i soffan både under och på  mitt bolltäcke. Hundarna har funnits vid min sida och varit en tröst genom att bara finnas. Att klappa dem och bara känna deras lukt och närhet, får mig att känna mig mindre ångestfylld. Kroppen är så tung. Armar och ben känns som bastanta stenar och det känns som om jag väger minst ett ton. Jag är så trött, men inte sömning. Jag ligger mest vaken och ältar och tänker mörka tankar. Jag vill inte mer. Vill inte känna så här. Jag önskar jag längtade till våren och till de första lökarna som slår ut. Till fåglarna som börjar kvittra och till dagarna som blir längre. Jag önskar det så innerligt, men väntan på den årstiden ger mig inget annat än ångest.

Låter jag depressiv? Antagligen. Och säkert är det tråkigt och jobbigt att läsa. Men det är sanningen och jag har inga vackra ord att färglägga min sida med i dag. Men en sak finns kvar. Det som gör att jag härdar ut i allt detta mörker. Hoppet. Hoppet om att det kommer att lösa sig en dag. Att jag ska få njuta av dagarna även om det är vår. Att kroppen ska känns lätt och att promenaderna med hundarna ska bli sköna igen. Att djävulen på axeln ska försvinna och lämna mig i fred. Hoppet sviker mig inte och det är jag evigt tacksam för.

Var rädda om varandra. Varma kramar
Anna

 Hem