Att ge beröm
Torsdag 21 Februari 2013, kl. 06.34

När jag var ute och gick med hundarna för ett par dagar sedan, kom det fram en kvinna som bor i området och som jag annars bara brukar hälsa på. Hon frågade mig vad jag hade gjort för att gå ner så mycket i vikt. Jag blev lite förvånad, men framför allt glad. Både för att det syntes på mig trots min stora vinterjacka och för att hon vågade gå fram och fråga. Jag blev såklart väldigt glad och förklarade som det var att jag gått på Camebridgemetoden. Hon pratar väldigt dålig svenska så jag vet inte om hon förstod, men det var uppenbart att även hon ville gå ner i vikt. Tänk om vi gjorde så lite fler gånger. Att vi vågade gå fram till människor vi inte känner och säga några fina ord. Jag har tänkt mycket på den händelsen sedan dess och det gör mig glad varje gång.

  

Lite suddiga bilder, men ni ser nog skillnaden. I dag är jag nästan 38 kilo lättare. En underbar känsla.

Depressionen har nu varat i tre veckor. Det är bättre, men långt ifrån bra. Soffan är fortfarande min bästa vän och där tillbringar jag stora delar av dagarna. Tyngdkänslan och orkeslösheten är frustrerande och nedstämdheten för mig så klart ledsen. Ångesten finns där mest hela tiden, men försvinner under perioder. Jag saknar viljan att göra det jag tidigare tyckte var så roligt. Att göra kort och pyssla om hemmet. Svärmor var här förra helgen och gjorde så fint. Hjälpte oss att städa och det betydde mer än något annat just i den stunden. Jag älskar när hon kommer till oss. Att bara få ha henne nära. Hon är ju lite som min egen mamma nu när hon inte längre finns.

Nu fortsätter jag att kämpa. Försöker ta dagen som den kommer. Försöker att inte ha dåligt samvete för att jag ligger i soffan och inte orkar göra något annat. Det är så det är just nu och även om det är svårt att acceptera, så är det just det jag måste göra. Jag vet ju att det kommer att bli bättre.

Önskar er en skön dag! Kramar
Anna

 Hem