Ångestladdad morgon
Måndag 28 Januari 2013, kl. 09.28

Måndag morgon. Vaknade vid halv sex när hundarna väckte mig. Gick upp och tog Ritalinet då. Det gör jag alltid vid den tiden. Annars kommer jag aldrig ur sängen på morgonen. Kände mig pigg och gjorde lite påskkort. Nu ångest och vet inte varför, men det är ju så det ofta är. Ångest utan anledning. Det är vad känslan säger mig i alla fall, men oftast ligger det något och gror och letar jag riktigt noga finner jag ändå ganska ofta vad det beror på. I dag har vi planerat in fler än en sak och även om det i andras öron låter märkligt, så är det inte det för mig. Det räcker med en sak. I bland är till och med det för mycket för att ångesten ska komma och jag ska behöva lämna hemmet. Först ska jag väga mig. Jag håller på att gå ner i vikt delvis med Camebridgemetoden och då brukar jag väga mig en gång i veckan. Efter det åker vi till Malmö för att shoppa lite kläder till husse. Roliga saker. Båda två. Men likväl ger det mig ångest. För det är så det är. Det behöver inte alltid vara jobbiga och obehagliga händelser för att kroppen och hjärnan säger i från.

Jag försöker distrahera den och tänka på något trevligt i stället. Tänder ett ljus som luktar gott och myser med Ann-Kristin. Det känns ok, men ändå inte bra. Försöker att inte ta lugnande, men det misslyckas. Står inte ut med obehaget. Jag vet att jag kan avboka mötet och jag vet att husse inte skulle bli besviken om vi inte skulle kunna åka till Malmö, men livet kan ju inte bara handla om att vara hemma i boets trygga vrå. Därför tog jag lugnande nu för att kunna åka utan allt för stort obehag. När vi väl har gett oss i väg brukar det fungera bra. Ångesten håller sig på avstånd. Delvis för medicineringen och delvis för att jag känner mig trygg med husse. Jag vet att vi alltid kan åka hem om jag skulle få panik.

Det innebär inte att det alltid är så. Jag ser fram emot saker jag med, men oftast ligger oron och gror i bakgrunden. I bland kan jag samla i hop mig, men det händer inte allt för sällan att vi får boka av saker och ting för att ångesten blir för svår. Det är så det är att leva med GAD., generellt ångestsyndrom. Man oroar sig för allt och inget. Stora och små saker som för andra kan tyckas helt oväsentliga. Just nu är det viktiga att vi kommer i väg. Jag har en timma på mig. Snart verkar tabletten och lugnet brukar lägga sig. En dålig metod. Det är jag fullt medveten om. Men när KBT inte hjälper. Vad gör man inte då för att inte braka ihop fullständigt?

Nu är det dags att förbereda mig. Klä på mig och göra mig i ordning. Det distraherar alltid lite. Sedan lite mys med husse och hundarna i sängen. Det brukar hjälpa.

Önskar er en lugn och skön dag! Kramar
Anna

 Hem