Bakslag
Tisdag 26 Juni 2012, kl. 06.35

Jag fick ett bakslag i går. Inte så stort, men det räckte för att min kropp skulle säga i från. Det blir nästan alltid så när vi varit bortresta. Hur roligt och trevligt vi än har när vi reser, så återkommer jag alltid till samma sak; borta bra med hemma bäst. Det är inte för att jag inte trivs borta. Jag finner mig ganska snabbt till ro och jag älskar de vi umgås med. Jag tycker om att se nya saker och nya platser, det är inte det som det handlar om. Det är ovissheten och rädslan över att min ångest ska komma och förstöra för mig, men mest för andra. Jag är så rädd att göra andra besvikna om jag inte orkar vara med. Jag VET innerst inne att jag inte behöver tänka så. De allra flesta förstår hur jag har det och ingen skulle klandra mig om jag drog mig undan. Det är även känslan av att tryggheten försvinner när jag lämnar vårt hem. Det osäkra och det nya väntar och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Denna gången var som andra. Efter vårt midsommarfirande kom det jag kallar för bakslag. Ångest och en total utmattning. Trots att jag mådde bra den mesta tiden och trots att jag älskar våra vänner som vi delade de här fina dagarna tillsammans med. Det är dock värt det. Det är värt att uppleva ångesten och tröttheten efteråt för att skapa minnen som sällan bleknar. Jag önskar det kändes så även innan vi ska ut på en liten tur. Det är inte alltid vi kommer iväg för att ångesten är för svår. Det gör mig ledsen och frustrerad och kanske tycker någon att "det bara är att rycka upp sig och bita ihop" . Hade det varit så enkelt hade jag så klart gjort det, men det är inte så det fungerar. När vi nu skulle fira midsommar upplevde jag inte den ångesten. Det var lätt att packa väskan och ångesten höll sig på avstånd. Det är jag evigt tacksam för och den känslan ska jag försöka bära i minnet nästa gång vi ska ut och åka nästa gång.

Var rädda om er. Stor kram
Matte, Melle och Ann-Kristin

 Hem