RUBRIK

Nu kör vi igen!
Måndag 18 Juni 2012, kl. 18.07

Kanske är det dags att börja skriva igen. Jag vet inte, lusten har ju inte funnits där innan, men jag har förstått att mina ord har hjälpt så många. Det kanske är egoistiskt att inte skriva bara för att intresset inte finns. Jag vet faktiskt inte. Men nu gör jag ett försök för att se vart det leder. Min kreativitet är det inget fel på och skrivandet är ju en del av det.

Det har hänt en hel del sedan sist. Våren har inneburit både depression och ångest. Det var likadant förra året och året innan dess, så jag blev inte helt överraskad. Våren är ju inte min tid på året. Jag vill ha mörkret och lugnet, inte ljuset och värmen. När det började närma sig sommaren började jag ändå må bättre och nu känner jag mig helt ok. Dagarna går och jag fyller dem med trädgårdsarbete, pyssel med kort och smycken och en del betong. Dessutom måste ju hemmet skötas och det gör sig ju inte självt. Dock har jag blivit bättre på att sortera bort alla måsten och jag kan till och med acceptera att det ligger lite dammtussar i hörnen. Orkar jag inte så orkar jag inte. Värre än så är det inte. Det kommer fler dagar då jag orkar och kan ta tag i dammtussarna.

Ann-Kristins valpar har blivit drygt elva veckor och hon har nu flyttat hem till oss igen. Allt är som vanligt och det är så skönt när hela familjen är samlad. Hela hennes dräktighet och allt omkring födseln är något jag kommer att bära med mig hela livet. Det var en fantastisk händelse som jag önskar att alla skulle få gå igenom. Kanske var det extra speciellt för mig eftersom vi inte har egna barn. Jag hade ju aldrig upplevt något liknande tidigare.

Dessutom har vi fått ett helt nytt tak och en hel del andra småsaker har fixats med huset. Vi har fått det så fint och vi är så nöjda med resultatet. Inte kunde jag väl tro att ett tak kunde göra så mycket!

Innan jag slutar vill jag önska er alla en riktigt skön midsommar. Kanske hörs vi innan dess, men om inte, så hoppas jag att ni kommer att få njuta ordentligt.
Var rädda om varandra. Stor kram

Matte, Melle och Ann-Kristin 

 Hem