Idéer om strategier för att underlätta funktionshindret

Jag fick min diagnos i Januari 2009 och har i skrivande stund varit medveten om den i snart två år. Sedan jag valde att berätta öppet om det på min hemsida har jag fått många mail från människor som känner sig vilsna och ensamma i sin diagnos. Många av dem vet inte riktigt hur de ska hantera vardagen och önskar tips och råd från mig om hur jag lever mitt liv i dag. Jag har lärt mig en del och fått ganska mycket erfarenhet under de här två åren, men jag har en livslång väg att vandra. Hela tiden finner jag nya sätt att leva på för att det ska bli så enkelt som möjligt att leva med ADD. Det handlar bara om att lyssna till sina egna behov och sedan försöka finna diverse strategier för att bemästra dem. Därför bestämde jag mig för att dela med mig av mina erfarenheter och vad jag gör och har gjort för att underlätta för mig själv och min omgivning. Än en gång vill jag poängtera att detta är mina egna erfarenheter och tankar och det ligger ingen vetenskaplig grund för mina åsikter. 

Hypoaktivitet
Medicineringen med Ritalin har hjälpt mig oerhört mycket. Från att ha sovit mig igenom hela förmiddagen och ofta fram till tvåtiden på eftermiddagen, orkar jag nu gå upp mellan sju och nio på morgonen. Det är inte alltid så, men väldigt ofta. Det finns en mängd olika sätt att medicinera på. Dels ett fåtal liknande preparat och dels helt olika doser och intervall mellan intagandet av läkemedlet. Det vanligaste och enklaste sättet är att ta en långtidsverkande tablett på morgonen, sk. depåtablett, och i bland behöver man ett tillägg lite senare under eftermiddagen. För mig fungerade inte detta eftersom jag inte uppnådde önskad effekt av denna. Tröttheten och mattheten fanns fortfarande kvar. Nu tar jag 20 mg Ritalin var tredje timma och äter totalt 100 mg om dagen. Det gör att jag inte hinner bli trött mellan doserna. Detta är min erfarenhet och passar långt i från alla. Jag vill starkt poängtera att inte ge upp om medicineringen inte fungerar till en början. Man får prova sig fram både mellan de olika preparaten och doserna. För mig tog det ett halvår innan vi fann den som jag lever med idag.

Trots medicineringens positiva effekt, blir jag lätt trött och utmattad när jag utför diverse sysslor och aktiviteter. Därför tar jag flera korta pauser under dagen för att inte bli utmattad. Jag brukar sätta mig en stund med hundarna i soffan och kelar och busar med dem. Jag brygger en kopp kaffe och njuter av den samtidigt som jag tänder lite ljus runt om kring mig. Ofta lägger jag mig under mitt bolltäcke och det kommer jag att berätta mer om senare under rubriken ångest. Pauserna behöver inte vara långa. Det varierar förstås med känslan av trötthet. I bland sover jag en stund och i bland kopplar jag bara av. Dessa korta pauser gör att jag undviker känslan av utmattning och även att jag får en stund för eftertanke.

Till sist vill jag också poängtera att medicinering inte utför några mirakel. Det är ett hjälpmedel som gör det lättare att hantera vardagen. Det hjälper inte mot alla symtom och bli därför inte besviken om effekten inte hjälper vid alla tillfällen och svårigheter.


Uppmärksamhet
Även uppmärksamheten har blivit bättre. Dels genom medicineringen, men framför allt genom mina egna erfarenheter. Dock är skillnaden inte lika stor som med hypoaktiviteten. Fortfarande har jag svårt för att sitta och fika med en vän i en stökig och högljudd miljö. Jag får svårt för att endast fokusera på mitt sällskap. I bland går det så långt att jag till slut bara hör sorlet runt om kring mig. Att undvika detta är egentligen väldigt enkelt. Jag väljer ställen där jag vet är lugnare och inte så mycket folk.

En annan sak som jag har blivit bättre på är att försöka var mer närvarande. Ett väldigt enkelt exempel är när jag är ute och går med mina hundar under vinterhalvåret. Tidigare, och till viss del fortfarande, hände det relativt ofta att jag trillade. Dels för det hala underlaget förstås, men den största delen berodde på att jag inte var tillräckligt fokuserad på just promenaden, utan jag gick i mina egna tankar. Nu försöker jag tänka på var jag sätter fötterna för att undvika onödiga fall. Jag riktar blicken mot underlaget för att undvika isfläckarna och jag fokuserar på varje steg jag tar. Jag är helt enkelt fokuserad på promenaden med hundarna och försöker stöta bort ovälkomna tankar. Det går förstås inte att tänka så under hela promenaden. Så långt har jag inte kommit ännu, men det går under kortare stunder och flera gånger under promenaden.

Ett annat exempel är när jag diskar eller plockar ur diskmaskinen. Jag vet inte hur många glas jag har slagit sönder under åren. Nu tänker jag på varje sak jag tar ur diskmaskinen och håller kvar tanken ända till jag satt föremålet i skåpet. Mina tankar kan innehålla följande: "Ta glaset varsamt. Sätt det försiktigt i skåpet och gör sedan likadant med nästa föremål".
Jag diskar glasen försiktigt och inte lika hafsigt och snabbt som jag gjorde tidigare. Hela tiden tänker jag på hur jag diskar och hur jag sätter in glaset i skåpet för att det inte ska gå sönder.

Fortfarande är jag klumpig och fumlig i många av mina rörelser och jag slår ofta ut ett glas med vatten eller en kopp med kaffe. Men även där försöker jag fokusera på vad det egentligen gör. Jag har helt enkelt blivit mer uppmärksam på de sakerna som jag håller på med för stunden.

En annan sak som jag fortfarande kämpar med är att komma ihåg var jag lägger mina saker. Telefonen, mina glasögon eller snuset. Det är det vanligaste. Jag vet inte hur mycket tid jag lägger på att leta rätt på  mina saker. Ett bra tips är att ha ett ställe i hemmet där man alltid lägger sina tillhörigheter eftersom man då bara behöver leta på ett ställe.

För att inte tappa uppmärksamheten försöker jag uträtta göromål under kortare stunder. Jag städer ex aldrig hela huset på en gång utan delar upp det på flera tillfällen. Ofta under flera dagar. Eller som nu när jag suttit och skrivit under nästan en timma. Nu känner jag att fokuseringen börjar ta slut och jag upplever inte längre det så inspirerande som jag gjorde när jag började. Därför kommer jag att ta en paus nu för att fortsätta vid ett annat tillfälle. Lägg alla måsten på hyllan. Tiden försvinner inte och det gäller att ta vara på de stunderna när man upplever att fokuseringen är som bäst. Hej så länge!


Biologiska rytmer
Nu är jag tillbaka igen. Efter flera dagar faktiskt. Jag har varken haft ork eller lust att skriva och därför har jag helt enkelt låtit bli. Nu infinner sig glädjen och inspirationen igen och därför tänkte jag passa på att skriva ner några rader.

Medicineringen har hjälpt mig att få rätt på min dygnsrytm. Jag stiger upp relativt tidigt på morgonen och lägger mig i någorlunda tid på kvällen. Dock vill jag poängtera att jag fortfarande är en kvällsmänniska och föredrar kvällar före morgnar och därför händer det ofta att jag sitter uppe länge. Men det jag vill få fram är att medicineringen hjälper mig om jag så behöver. Vet jag att jag ska upp tidigt nästa morgon, tar jag Ritalinet lite tidigare än vanligt på kvällen för att kunna somna lättare. Ska jag vara uppe länge, om vi ska på fest eller någon annan aktivitet, tar jag medicinen senare för att orka hålla mig vaken.

När det gäller maten har jag fortfarande problem med regelbundenhet. Ritalinet gör att jag inte känner mig hungrig under dagen och därför glömmer jag bort att äta. Det får som följd att jag nästan alltid är vrålhungrig på kvällen. Eftersom jag har problem med kraftig övervikt är detta förstås ett stort problem för mig. Det bästa sättet att lösa detta på kan helt enkelt vara att ställa klockan och äta på regelbundna tider. Det är egentligen inte konstigare än att sätta larmet för att jag ska komma ihåg att ta min medicin. Maten har dock alltid varit ett stort problem för mig och det hänger sannolikt inte samman med min ADD.


Perceptionsstörningar
Jag har fortfarande svårt för stora folksamlingar och jag blir lätt utmattad när jag ska handla mat eller när jag befinner mig i ett köpcentrum. För att underlätta detta skriver jag noggranna listor innan jag ska handla och jag skriver dem med matvarorna i tur och ordning som de ligger i affären. Där vi brukar handla ligger brödet först, sedan grönsakerna, sedan köttet osv. När jag skrivit upp allt vad jag ska handla, renskriver jag listan efter varornas plats i affären. Det låter kanske mer krångligt än att bara åka och handla, men för mig sparar det massa energi. Tidigare sprang jag fram och tillbaka mellan hyllorna i affären eftersom jag glömde hälften när jag gick och dagdrömde.

Om jag behöver uträtta fler än ett ärende i olika butiker, ser jag till att dela upp dem på en eller flera dagar för att undvika utmattning och koncentrationssvårigheter. Är jag på ett köpcentra underlättar det om jag sätter mig ner och dricker en kopp kaffe för att varva ner. I bland går jag ut och sätter mig i bilen och väntar tills mitt sällskap är färdiga.


Ångest och depression
Här vill jag poängtera att jag förutom min ADD även lider av generaliserat ångestsyndrom och därför kanske mina besvär är större än för andra som inte är drabbade av det. Dock är ångest ett vanligt symtom vid ADD och därför tänker jag skriva några rader om detta med.
För att minska min ångest ser jag till att boka in så få möten som möjligt i veckan. Helst inte mer än två saker. Aldrig eller sällan gör jag mer än en sak om dagen. Har jag ex. ett läkarbesök inbokat, planerar jag in dagen efter det och resterande delen av dagen brukar jag låta vara helt fri. När jag får min ångest brukar jag fokusera på andningen. Jag andas in så hela magen höjer sig och sedan brukar jag sluta läpparna lite grann när jag sakta andas ut. Jag försöker att inte tänka på något annat än bara andetagen.

Jag har även stor hjälp av ett bolltäcke som jag har lånat av kommunen. Mer om detta kan du läsa om här och här. Just mitt täcke väger ca. 5 kilo och innehåller små, små bollar. Man kan likna det lite vid en saccosäck, fast att detta är ett täcke. Jag har även provat ett annat täcke med större bollar i. Det är tyngre och bollarna är lika stora som pingisbollar. För mig var detta för tungt och jag upplevde en kvävningskänsla när jag låg under det.
När jag känner att ångesten börjar komma, kryper jag under täcket och formar det tätt in till kroppen. Jag upplever en lugnande effekt och en viss ångestlindring. Även en känsla av trygghet infinner sig och jag får lätt för att koppla av. Jag använder det även om jag är utmattad eftersom det är varmt och skönt och lätt att komma till ro under.

 

Min förhoppning är nu att i alla fall någon av er får hjälp av mina små tips och råd. Som jag skrev tidigare har jag lång väg kvar, men jag lär mig hela tiden. Ge inte upp! Det är det viktigaste av allt. Och en sak till. Du är inte ensam. Vi är många som lider av funktionshindret ADD.
 

Tillbaka till "Att leva med ADD"
Hem