Personlighet

Personer med AD(H)D tar ofta allt personligt, eller inte alls. Många verkar också mer känsliga för kritik än andra. De vill bli älskade av alla och mår dåligt om det inte är så. Flera med AD(H)D letar ofta efter undermeningar i uttalanden eller handlingar.
"Vad menade hon med det egentligen?"
Eller
"Varför gjorde han så? Vad det något jag sa?"
Eller
"Jaha, nu gick han. Gjorde jag något fel?"
Dessa tankar kommer trots att det sannolikt inte finns någon undermening i handlingen eller uttalandet. Till och med positiva kommentarer kan verka mystiska och väcka misstänksamhet.

Att vara älskad är ett starkt kännetecken för min person. Det är enormt viktigt för mig och om det är någon som jag märker inte tycker om mig blir jag ledsen och gör allt för att visa att jag är en "bra" människa. Därför handlar jag ofta som jag tror att människor vill att jag ska handla, just för att bli omtyckt. Av samma anledning har jag svårt att uttrycka vad jag tänker och tycker med rädsla för vad andra ska tycka om mig och mina åsikter. Om de inte gillar det jag föreslår, tror jag inte heller de tycker om mig.
Jag har även svårt för människor som tittar lite extra noga på mig. Jag tolkar det genast som negativt och undrar om jag ser konstig ut.
På jobbet var det en gång en undersköterska som sa till mig att jag arbetade så långsamt. Jag blev så klart jätteledsen och tolkade både det som om hon inte tyckte om mig och som om hon tyckte jag gjorde ett dåligt jobb.
Jag är mycket väl medveten om dessa egenskaper och jag vet också att mina tankar ofta inte stämmer överens med verkligheten, men känslan är så väl rotad att jag låter den ta över. Förnuftet går liksom och lägger sig och låter känslorna spela fritt. Detta är förstås väldigt jobbigt och kräver enormt mycket energi.
Jag vill också poängtera att det inte alltid är så här, men det är så karaktäristiskt för min personlighet.

Tillbaka till "Att leva med ADD"
Hem