Personlighet
Personer med AD(H)D tar ofta allt personligt, eller inte alls. Många
verkar också mer känsliga för kritik än andra. De vill bli älskade av
alla och mår dåligt om det inte är så. Flera med AD(H)D letar ofta efter
undermeningar i uttalanden eller handlingar.
"Vad menade hon med det egentligen?"
Eller
"Varför gjorde han så? Vad det något jag sa?"
Eller
"Jaha, nu gick han. Gjorde jag något fel?"
Dessa tankar kommer trots att det sannolikt inte finns någon undermening
i handlingen eller uttalandet. Till och med positiva kommentarer kan
verka mystiska och väcka misstänksamhet.
Att vara älskad är ett starkt kännetecken för min person. Det är enormt
viktigt för mig och om det är någon som jag märker inte tycker om mig
blir jag ledsen och gör allt för att visa att jag är en "bra" människa.
Därför handlar jag ofta som jag tror att människor vill att jag ska
handla, just för att bli omtyckt. Av samma anledning har jag svårt att
uttrycka vad jag tänker och tycker med rädsla för vad andra ska tycka om
mig och mina åsikter. Om de inte gillar det jag föreslår, tror jag inte
heller de tycker om mig.
Jag har även svårt för människor som tittar lite extra noga på mig. Jag
tolkar det genast som negativt och undrar om jag ser konstig ut.
På jobbet var det en gång en undersköterska som sa till mig att jag
arbetade så långsamt. Jag blev så klart jätteledsen och tolkade både det
som om hon inte tyckte om mig och som om hon tyckte jag gjorde ett
dåligt jobb.
Jag är mycket väl medveten om dessa egenskaper och jag vet också att
mina tankar ofta inte stämmer överens med verkligheten, men känslan är
så väl rotad att jag låter den ta över. Förnuftet går liksom och lägger
sig och låter känslorna spela fritt. Detta är förstås väldigt jobbigt
och kräver enormt mycket energi.
Jag vill också poängtera att det inte alltid är så här, men det är så
karaktäristiskt för min personlighet.